Moderaterna – Wikipedia

Moderaterna – Wikipedia
Hoppa till innehållet
Från Wikipedia
Den här artikeln handlar om det politiska partiet i Sverige.
För det danska partiet, se
Moderaterne
För det åländska partiet, se
Moderat Samling för Åland
Moderata samlingspartiet
Logotypen från april 2019
Förkortning
Land
Sverige
Partiordförande
Ulf Kristersson
Partisekreterare
Karin Enström
Gruppledare
Mattias Karlsson
Grundat
17 oktober
1904
Huvudkontor
Blasieholmsgatan 4A,
Stockholm
Antal
medlemmar
49
768
Politisk
ideologi
Nutid:
Liberalkonservatism
Marknadsliberalism
Historisk:
Konservatism
Politisk
position
Center-Höger
till
Höger
Internationellt samarbetsorgan
Internationella demokratiska unionen
Europeiskt samarbetsorgan
Europeiska folkpartiet
(EPP)
Politisk grupp i Europaparlamentet
EPP-gruppen
Färg(er)
Blå
Ungdomsförbund
Moderata ungdomsförbundet (MUF)
Studentförbund
Moderata studenter (MST)
Kvinnoförbund
Moderatkvinnorna
Riksdagen (2022)
Röstandel
19,10 procent
Mandat
68 / 349
Regionfullmäktige (2022)
Röstandel
19,08 procent
Mandat
328 / 1 720
Kommunfullmäktige (2022)
val 2022
Röstandel
20,51 procent
Mandat
2 584 / 12 614
Europaparlamentet (2024)
Röstandel
17,53 procent
Mandat
4 / 21
Webbplats
www.moderaterna.se
Svensk politik
Politiska partier
Val
Moderata samlingspartiet
, vanligen
Moderaterna
(M), är ett
liberalkonservativt
politiskt parti
i Sverige. Moderaterna är efter
valet 2022
Sveriges tredje största parti sett till antal
mandat
riksdagen
Partiledare
är sedan 1
oktober 2017
Ulf Kristersson
, som sedan 2022 också är
Sveriges statsminister
10
Moderata samlingspartiet antog sitt nuvarande namn 1969. Det ersatte det tidigare
Högerpartiet
som använts från 1952. Partiet grundades som
Allmänna valmansförbundet
1904. På partiets
valsedlar
anges
partibeteckningen
Moderaterna
11
Från
valrörelsen 2006
till och med april 2019 betecknade partiet sig som Nya Moderaterna; detta var dock inte ett officiellt namn.
Partiet har sedan 1979 varit det största
borgerliga
partiet och var det näst största partiet (efter
Socialdemokraterna
) i alla
riksdagsval
därefter fram till
2022
, då de blev det tredje störst partiet.
Fram till 1930 var fem män som tillhörde partiet eller dess föregångare statsminister. Efter namnbytet 1969 har Moderaterna tre gånger innehaft statsministerposten;
Carl Bildt
var statsminister 1991–1994,
Fredrik Reinfeldt
2006–2014 och Ulf Kristersson är det sedan 2022. Partiet har även suttit i regering 1976–1978 och 1979–1981.
riksdagsvalet 2010
hade Moderaterna sin hittills högsta notering i ett
riksdagsval
med 30,1
% av rösterna. I
riksdagsvalet 2022
fick Moderaterna 19,1
%, en minskning med 0,7 procentenheter jämfört med
valet 2018
Ideologi
redigera
redigera wikitext
Moderata samlingspartiets
ideologi
är officiellt
liberalkonservatism
. Partiet är positivt till
marknadsekonomi
och
kapitalism
, och menar att frihet möjliggörs via åtgärder såsom sänkta
skatter
privatiseringar
och
avregleringar
. Möjligheten till val av leverantör av varor och tjänster är enligt partiet viktig; detta skall gå hand i hand med en minskad
offentlig sektor
och ett minskat statligt ägande, liksom minskat engagemang i samhällsekonomin.
12
Under
1980-talet
fick partiet en allt mer
marknadsliberal
framtoning,
13
något som jämte den ursprungligt
konservativa
värdegrunden låg till grund för partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism.
När
Fredrik Reinfeldt
övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades
Nya Moderaterna
och partiet sade sig närma sig den
politiska mitten
14
Moderaterna upplevde stora framgångar under Reinfeldts ledarskap och med två mandatperioder där Reinfeldt var statsminister fick ideologin prövas i praktiken. Fredrik Reinfeldts försvar av
välfärden
förflyttade Moderaterna närmare socialliberalismen.
15
16
17
Efter åtta år vid regeringsmakten började dock uppstickarpartiet
Sverigedemokraterna
att vinna terräng med en mer konservativ och mer invandringskritisk agenda. Det ledde till ett väljartapp för Moderaterna i
valet 2014
, förlorad regeringsmakt och Fredrik Reinfeldts avgång.
När
Anna Kinberg Batra
tog över efter Reinfeldt hösten 2014 påbörjades att arbete med en valanalys och vidareutveckling av politiken. Redan år 2017 avgick
18
dock Anna Kinberg Batra efter uppslitande diskussioner om partiets ideologi och relation till
Sverigedemokraterna
När
Ulf Kristersson
tog över efter
Anna Kinberg Batra
inleddes en tydligare kursändring tillbaka till rötterna där partinamnet
Nya Moderaterna
fick ge vika för en återgång till
Moderaterna
inklusive den gamla loggan med Moderaternas bekanta M.
19
Under våren 2019 tillsattes en arbetsgrupp inom Moderaterna som skulle ta fram förslag på ett nytt idéprogram. Hösten 2020 presenterades förslaget till nytt idéprogram där
liberalkonservatism
nu fått en tydligare roll som partiets ideologiska bas.
Historia
redigera
redigera wikitext
Namnhistorik
redigera
redigera wikitext
Allmänna valmansförbundet
(1904–1938)
Högerns riksorganisation
(1938–1952/1969)
Högerpartiet
(1952–1969)
Moderata samlingspartiet
(1969–)
Under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare, 2003–2015, användes ofta beteckningen "Nya moderaterna" i partiets kampanjmaterial och från och med valet 2014 står det bara "Moderaterna" på partiets valsedlar, men det formella namnet på partiet är Moderata samlingspartiet.
Organisationshistorik
redigera
redigera wikitext
År
Riksorganisation
Riksdagens andra kammare
Riksdagens första kammare
1867–1888
saknades
Lantmannapartiet
ingen organiserad gruppering
1888–1895
Gamla lantmannapartiet
Nya lantmannapartiet
Protektionistiska partiet
Minoritetspartiet
1895–1903
Lantmannapartiet
1903–1904
Lantmannapartiet
De moderata reformvännernas grupp
1904–1905
Allmänna valmansförbundet
1905–1906
Första kammarens moderata parti
1906–1910
Nationella framstegspartiet
1910–1912
Förenade högerpartiet
1912–1935
Lantmanna- och Borgarepartiet
("andrakammarshögern")
Första kammarens nationella parti
("förstakammarshögern")
1935–1938
Högerns riksdagsgrupp
1938–1952
Högerns riksorganisation
1952–1969
Högerns riksorganisation/Högerpartiet
1969–
Moderata samlingspartiet
Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp
Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.
Föregångare (1800-talet)
redigera
redigera wikitext
Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika
konservativa
grupper och partier som fanns i
riksdagens
båda kammare under
1800-talets
andra hälft, såsom
Lantmannapartiet
andra kammaren
och
Protektionistiska partiet
första kammaren
. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän. Bland de konservativa politikerna och opinionsbildarna fanns det en skepsis mot organiserat partiarbete och så länge rösträtten var graderad och folk många gånger röstade på de herremän de kände till från hemlänet, innebar det att riksdagen under de första årtiondena efter
ståndsriksdagens avskaffande
kom att domineras av brukspatroner, godsägare, ämbetsmän och finansmän.
20
I första kammaren fanns 1888–1909
Protektionistiska partiet
, som 1910 blev
Förenade högerpartiet
och 1888–1904
Minoritetspartiet
som 1905–1909 gick under namnet
Första kammarens moderata parti
(eller ibland bara
Moderata partiet
). År 1912 gick dessa samman till
Första kammarens nationella parti
, som informellt kom att kallas
förstakammarshögern
och bestod till och med 1934 års riksdag.
21
Lantmannapartiet bildades i
andra kammaren
redan vid tvåkammarriksdagens införande 1867 (efter
representationsreformen
som avskaffade
ståndsriksdagen
). Initiativtagare var
Carl Ifvarsson
Arvid Posse
och
Emil Key
. Under en tid splittrades det i
Gamla lantmannapartiet
och
Nya lantmannapartiet
, huvudsakligen på grund av olika åsikter i
tullfrågan
, men återförenades efter några år. 1903 bildades
De moderata reformvännernas grupp
som från och med 1906 ersattes av
Nationella framstegspartiet
. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade
Lantmanna- och Borgarepartiet
, informellt kallat
andrakammarshögern
, som bestod till och med 1934 års riksdag.
21
Mot slutet av
1800-talet
började radikala strömningar göra sig hörda i samhället, liberala organisationer bildades som krävde allmän och lika rösträtt till riksdagen och socialistiska organisationer bildades som krävde bättre villkor för löntagare och i vissa avseenden hade ännu mer omvälvande idéer kring hur samhället skulle utvecklas. Det framstod för de flesta samhällsintresserade människor allt mer som att det bara var en tidsfråga innan ett mer demokratiskt valformat skulle införas i
Sverige
. Liberaler och socialdemokrater organiserade sig och de
konservativa
behövde förhålla sig till detta. De mer
moderata
som
Hugo Tamm
ansåg att man behövde organisera sig och se till att en utveckling mot rösträtt för fler ändå inte skulle behöva beröva de konservativa idéerna allt inflytande, medan andra, som
Christian Lundeberg
, ansåg att det var viktigt att slå vakt om den befintliga konstitutionella ordningen. Det tog tid innan de konservativa kunde samla sig på det sättet som vänsterns företrädare kunde göra.
22
Bildandet av Allmänna valmansförbundet (1904)
redigera
redigera wikitext
Gustaf Fredrik Östberg
, som var den förste partiledaren för
Allmänna valmansförbundet
Allmänna valmansförbundet
(AVF) grundades under ett möte 17–18 oktober 1904 på
restaurang Runan
i Stockholm. Inbjudan hade skickats ut en månad tidigare, och gått till cirka 250 personer, framför allt riksdagsmän och tidningsmän, men också andra personer i samhället som kunde tänkas vara intresserade och kunna bidra till målsättningen att bilda en "sammanslutning mellan de konservativa och moderata elementen i samhället gentemot de radikala grupperna."
23
Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i
riksdagens
båda kammare. Till en början fick endast män vara medlemmar i partiet
24
Mötet i oktober 1904 öppnades av en av inbjudarna,
Hans Andersson i Skivarp
, och
Axel Svedelius
utsågs att leda förhandlingarna. Även om det två dagar långa konstituerande mötet i efterhand kan förmodas ha gått smidigt till, hade det trots allt föregåtts av minst två års förberedande organisationsarbete och agitation från den konservativa pressen. Många av de konservativa riksdagsledamöterna var nämligen individualistiskt lagda och starka personligheter i sig själva, som inte så hemskt gärna ville låta sig inrättas i ledet hos ett parti. Det första partiprogrammet var också kortfattat, som en sammanfattning av saker som man kunde enas om, och bestod av endast 304 ord.
23
I princip talade detta program mer om vad man var mot än vad man var för och ville åstadkomma.
25
En av huvudpunkterna blev namnfrågan, där det uppenbart kompromissartade och närmast opolitiskt klingande Allmänna valmansförbundet till slut blev vad man bestämde sig för, sedan man hade ratat andra namn såsom exempelvis Moderata samlingspartiet.
26
Det 1893 bildade
Fosterländska förbundet
kan ses som en föregångare till AVF, men hade, kanske just på grund av motviljan bland de tilltänkta medlemmarna att organisera sig, inte överlevt.
Den främste tillskyndaren av bildandet – och som också blev den förste partiledaren – var
Gustaf Fredrik Östberg
, som ett par år tidigare medverkat till bildandet av
Svenska Arbetsgivarföreningen
(SAF, idag
Svenskt Näringsliv
), vars ordförande han också samtidigt var.
Näringslivet kom också att bli en viktig finansieringskälla för partiet under dess första halvsekel, pengarna var nödvändiga men kunde också vara en påfrestning då företagsledarna ofta ville att näringslivsvänliga reformer skulle ske snabbare än vad som var möjligt i politikens ofta tungrodda beslutssystem. Från 1960-talet infördes i stället offentliga
partistöd
, som ledde till att partiet kunde slippa partibidragen från företag. Partistöd från det offentliga var emellertid problematiskt på ett annat sätt, då politiska partier på det sättet riskerade att bli statliga institutioner, enligt partiledaren
Yngve Holmberg
1965.
27
Inflytandet från näringslivet torde dock ha bidragit till att det parti som från början grundades som en uttalat konservativ organisation, redan från början också har haft en tydligt marknadsliberal inriktning. Det är också vid perioder som ekonomiskt liberala idéer har legat i ropet, som partiet har nått sina största framgångar.
28
Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation för formellt fristående riksdagspartier.
29
Unionsupplösning och parlamentarism (1905)
redigera
redigera wikitext
Christian Lundeberg
, den förste konservative statsministern.
Under 1800-talet hade statsministern i regel utsetts av kungen personligen. Även om regeringens
propositioner
behövde få riksdagens stöd, så var regeringen inte beroende av det stödet för att sitta kvar vid makten. Sverige hade alltså inte ett system med
parlamentarism
. Detta förändrades vid 1900-talets början.
Regeringarna
Boström II
(1902–1905) och
Ramstedt
(april–juli 1905) hade misslyckats med att hantera norrmännens allt mer högljudda önskan att upplösa
unionen med Sverige
. Budet att bilda regering gick då till
Christian Lundeberg
, som var den ledande personen inom
protektionistiska partiet i riksdagens första kammare
, ett av de riksdagspartier som samarbetade om Allmänna valmansförbundet.
Lundebergs regering
var en
samlingsregering
som följde de parlamentariska grupperna och kan därför sägas ha varit den första parlamentariskt tillsatta regeringen i Sverige. Regeringen avgick dock i november samma år sedan unionsfrågan hade blivit löst och
liberalerna
hade avböjt fortsatt regeringssamarbete. I stället blev liberalen
Karl Staaff
ny statsminister, då hans parti hade blivit störst i
andrakammarsvalet i september
, vilket var ett ännu tydligare steg mot att låta parlamentarism råda.
30
31
Allmän rösträtt och försvarandet av monarkin (1906–1919)
redigera
redigera wikitext
År 1906 lade
Karl Staaffs
liberala
regering med stöd av
socialdemokrater
en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i
enmansvalkretsar
Propositionen
fälldes i riksdagen av Allmänna valmansförbundet, som ville se proportionella val med lika rösträtt till andra kammaren, men behålla den viktade rösträtten till
första kammaren
. Första kammaren var ett överhus till en
tvåkammarriksdag
, indirekt vald genom
graderad rösträtt
. Statsminister Staaff hade tänkt sig att första kammarens inflytande i praktiken skulle upphöra (genom en
konstitutionell praxis
som skulle bortse från första kammarens beslut) och politiken bara drivas genom parlamentariska beslut i andra kammaren.
32
Nederlaget i voteringen om detta förslag fick Staaff att lämna sin post.
33
Allmänna valmansförbundets företrädare var vid den här tiden egentligen beredda att stödja ett ökat inslag av allmän rösträtt, men var rädda att majoritetsval i enmansvalkretsar skulle leda till ett tvåpartisystem (som i Storbritannien) där liberaler och socialdemokrater skulle bli de två dominerande krafterna och konservatismen helt röstas bort trots ett ändå relativt starkt stöd bland väljarna. Man ville i stället ha ett
proportionellt valsystem
34
Allmänna valmansförbundets ledare
Arvid Lindman
blev statsminister efter Staaffs avgång.
Regeringen Lindman
drev 1907–1909 igenom en lagändring som införde
proportionella val
till riksdagens andra kammare enligt den så kallade dubbelproportionalistiska linjen.
33
Regeringen Lindmans reform innebar också att man införde
allmän rösträtt
för män över 24 år vid andrakammarval. Samtidigt valdes första kammaren fortsatt med graderad rösträtt. Bland andra reformer som infördes under Lindmans regeringsperiod, var
progressiv beskattning
, som utformades av finansminister
Carl Swartz
35
Regeringen kunde sitta kvar trots tillbakagång i
andrakammarsvalet 1908
på grund av fortsatt majoritet i första kammaren, men efter ytterligare tillbakagång i
andrakammarsvalet 1911
lämnade högern regeringsmakten och liberalernas Karl Staaff blev statsminister igen. 1913 tillät partiet kvinnor att bli medlemmar
36
Försvarsfrågan blev en viktig fråga under de kommande åren, vilket inte minst kom att visa sig vid
borggårdskrisen
1914, som ledde till Staaffs avgång som statsminister och att man höll ett
extra val till andra kammaren i mars 1914
. Även frågan om monarkins roll i statsstyrelsen aktualiserades. Högern drev kampanj för både stärkt försvar och bevarad kungamakt och blev största parti i valet, men statsministerposten hade redan strax före valet gått till den formellt opolitiske
Hjalmar Hammarskjöld
37
33
Det var emellertid inget som Lindman och hans parti hade något emot, då regeringen uppfattades som mycket kompetent och var konservativt sinnad även om den inte var partianknuten (Hammarskjöld hade varit ecklesiastikminister under Lindman
38
och skulle för övrigt senare komma att bli riksdagsman för högern
39
). Lindman slapp dessutom hantera att hans rival som ledare för högern, förstakammarshögerns ledare
Ernst Trygger
, blev statsminister.
40
Regeringen Hammarskjöld
kom att sitta kvar även efter
det ordinarie andrakammarsvalet i september samma år
, då det nyligen utbrutna
första världskriget
fick väljarna att fortsätta stödja högerns försvarsvänliga linje, men avgick 1917 på grund av allt mer ökad kritik från liberaler och socialdemokrater och efterträddes av högermannen
Carl Swartz
med Arvid Lindman som utrikesminister.
Regeringen Swartz
satt dock bara i ett halvår fram till
valet på hösten
33
Efter valet 1917 tillträdde en koalitionsregering bestående av liberalerna och socialdemokraterna, som föreslog allmän och lika rösträtt för män. Förslaget bifölls i första kammaren, men avslogs i riksdagens andra kammare. Många medborgare protesterade. Det blev ett stort tryck på koalitionsregeringen främst från det nybildade
Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti
(nuvarande
Vänsterpartiet
) som hotade med revolution. Många medlemmar i Allmänna valmansförbundet började nu även förespråka allmän och lika rösträtt för att undvika samma turbulens man kunde se bland annat i
Tyskland
, där förlusten i första världskriget 1918 hade lett till
revolution och införande av republik
. Allmänna valmansförbundet röstade därför år 1918 för allmän och lika rösträtt för alla skattebetalande män och kvinnor över 24 års ålder och som inte mottog
fattigvård
eller satt fängslade.
Allmänna valmansförbundet försvarade
monarkin i Sverige
men pressades av liberaler och socialdemokrater som ville införa
republik
. En kompromiss kom till stånd som medförde att monarkin behölls, men det krävdes att kungens makt inskränktes och att han inte skulle försöka påverka politiken. Kompromissen gjorde kungens roll i stort sett ceremoniell då den ingicks. Dessa förändringar banade flera decennier senare vägen för
1974 års regeringsform
Internt ledde demokratins genombrott också till att AVF reformerade den egna organisationen. Man antog ett nytt
partiprogram
1919, som (förutom vissa tillägg 1934 riktade mot de då högaktuella diktaturströmningarna) kom att vara kvar i princip oförändrat i nästan ett kvartssekel, till 1946. Programmets första punkt tog upp försvaret, man förespråkade sådant som "färre lagar men goda", "uppfostran till självansvar" och hjälp till självhjälp, fri företagsamhet och äganderätt, förenklad förvaltning och sparsamhet med skattepengar och i övrigt slogs bland annat fast stödet för kyrka och kristendom.
41
Minoritetsparlamentarism (1919–1933)
redigera
redigera wikitext
En av SNU:s valaffischer som indirekt uppmanade väljarna att rösta på AVF i
Kosackvalet
1928.
Arvid Lindman
(till vänster) på Slottets borggård vid sin
andra regerings
tillträde 1928 i sällskap av statsrådskollegerna
Ernst Trygger
Claes Lindskog
och
Sven Lübeck
. Detta var den sista regeringen i Sverige som bar
statsrådsuniform
Under den allmänna rösträttens första tid, kom regeringsskiftena att ske ofta. Inga egentliga politiska block fanns och ingen kunde bilda någon stabil majoritetsregering. I stället blev detta en tid då regeringsbildare ofta utsågs mer utifrån vem som hade gått framåt i det senaste valet eller röstat ner en regerings förslag vid votering i riksdagen så att regeringen känt sig tvungen att avgå. Allmänna valmansförbundet kom under den här perioden att bilda regering ett par gånger. Således var förstakammarhögerns ledare
Ernst Trygger
statsminister 1923–1924 och Arvid Lindman återkom som statsminister 1928–1930.
42
När kvinnor fick rösträtt 1921, blev de samtidigt valbara. Den första högerkvinnan i andra kammaren blev sjuksköterskan
Bertha Wellin
från Stockholm, som från 1921 och framåt under många år var högerns enda kvinna i riksdagen.
43
44
Regeringen Trygger
tillträdde i april 1923 sedan den
socialdemokratiska
regeringens politik kring arbetslöshetsunderstöd hade fallit i första kammaren och
Hjalmar Branting
därför avgått som statsminister. Eftersom det var första kammaren som hade fällt regeringen och Ernst Trygger var ledare för förstakammarshögern, gick budet att bilda regering till honom. Inte bara högern utan även liberalerna hade röstat emot socialdemokraternas proposition, men liberalerna ville inte delta i en koalition så Tryggers regering blev en ren högerregering med inslag av opolitiska statsråd. Andrakammarshögerns ledare Arvid Lindman blev inte statsråd. Som statsminister sökte Trygger bland annat lösa försvarsfrågan, som var viktig för partiet. Regeringen satt kvar fram till
andrakammarvalet 1924
, som ledde till en måttlig framgång för högern men inte tillräckligt för att den rimligen skulle sitta kvar.
45
46
Andrakammarvalet 1928
kom att kallas "kosackvalet" till följd av de valaffischer från högern som varnade för att en röst på
Arbetarepartiet
, som var ett valteknisk samarbete mellan socialdemokrater och
kommunister
, kunde leda till en diktatur av
sovjetiskt
slag. Sveriges kommunistiska parti var på den tiden anslutet till den internationella kommunistiska organisationen
Kommunistiska internationalen
(Komintern) och enligt internationalens stadgar skyldigt att lyda direktiv från Moskva. De mest uppseendeväckande affischerna var egentligen inte Allmänna valmansförbundets, utan hade tagits fram av
Sveriges Nationella Ungdomsförbund
(SNU), som organisatoriskt var fristående från partiet även om det i praktiken fungerade som dess ungdomsförbund.
47
Valet ledde till en framgång för högern och även om det inte räckte till majoritet eller ens till att partiet blev störst, så gick budet att bilda regering till
Arvid Lindman
. Sjutton år efter sin avgång som statsminister, kunde han nu bli statsminister på nytt. Ernst Trygger blev utrikesminister; för första gången deltog Lindman och Trygger i samma regering.
Regeringen Lindman II
avgick dock 1930 efter nederlag i riksdagsvoteringar om jordbrukspolitiken, där regeringens förslag om ökat tullskydd inte fann riksdagens gillande.
48
Det skulle visa sig dröja till 1991, innan partiet åter kunde besätta posten som statsminister.
Nazism och partisplittring (1933–1939)
redigera
redigera wikitext
Från och med
Hitlers maktövertagande
1933 och början av 1934 följde en splittring i partiet med bakgrund i olika hållningar gentemot
nazismen
. Partiets fristående ungdomsförbund
Sveriges Nationella Ungdomsförbund
hade under en tid uppvisat dragningar mot nazismen. Förbundet organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren
Arvid Lindman
markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Lindman var nationalist, men en svensk nationalist; den extremistiska tyska nationalsocialismen som förespråkade republik och diktatur och som såg negativt på kristendomen, kunde enligt Lindman inte förenas med svensk tradition och svenskt kynne, i vilket låg frihetslängtan och en samverkan mellan folket och kungamakten. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet
Ungsvenskarna
(nuvarande Moderata ungdomsförbundet).
49
Arvid Lindman avgick som partiledare 1935 och efterträddes av
Gösta Bagge
. Bagge vann partiledarvoteringen mot
Ivar Anderson
, som i stället blev vice ordförande för andrakammarshögern.
50
51
Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet
Högerns riksdagsgrupp
. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till
Högerns riksorganisation
På 1930-talet använde Högern namnet
Svensk samling
på sina valaffischer.
52
Samlingsregering (1939–1945)
redigera
redigera wikitext
På grund av det spända internationella läget under
andra världskriget
, bildades en
samlingsregering
1939 som Högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som
ecklesiastikminister
handelsminister
(1939–1941) och
kommunikationsminister
(1944–1945).
Opposition (1945–1976)
redigera
redigera wikitext
Efter
samlingsregeringens
upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. I slutet av fyrtiotalet drabbades partiet av flera valförluster. Partiledaren
Gösta Bagge
avgick 1944 och lämnade över till
Fritiof Domö
, som sedan år 1950 lämnade över till den yngre och dynamiske
Jarl Hjalmarson
. På femtiotalet kom partiet att återhämta sig, även om det ledande borgerliga partiet vid denna tidpunkt var
Folkpartiet
och deras ledare
Bertil Ohlin
En av de viktigaste händelserna i partiets utveckling under denna tid var tillkomsten 1946 av moderaternas första handlingsprogram, Frihet och Framsteg, som markerade partiets slutgiltiga uppslutning kring den moderna
välfärdsstaten
Jarl Hjalmarson
, högerledare 1950–1961.
Några av
Hjalmarsons
bidrag till partiets utveckling var att lyfta fram ett alternativ till den socialdemokratiska välfärdsstaten, en vision som kom att kallas för ”ägardemokrati”. Tanken var att staten skulle hjälpa alla medborgare till någon form av ägande, framförallt ett eget hus, eller åtminstone en slant på banken. Genom att på detta sätt underlätta
förmögenhetsbildningen
även hos vanligt folk, dem Hjalmarson kallade för ”vardagsmänniskan”.
Framgångarna för
Hjalmarson
(och i hög grad partisekreteraren,
Gunnar Svärd
, som hade stor betydelse för moderniseringen av partiet) bröts vid
valet 1960
. En av förklaringarna till motgången var att Högerpartiet praktiserat en ”kärv linje” med nedskärningar och skattesänkningar som huvudsaklig profil, exempelvis krävdes avskaffat stöd till
skolmåltider
, slopat första
barnbidrag
och lägre
anslag
till kommunerna.
53
Efter en del interna stridigheter valde
Hjalmarson
att avgå 1961 och istället valdes
Gunnar Heckscher
till ny partiledare efter en omröstning där Heckscher utmanats av
Leif Cassel
. Ett av den nye partiledaren Heckschers bidrag till högerns utveckling var att han tidigt kom att förespråka ett närmande till
Västeuropa
och ett svenskt medlemskap i
EEG
Heckscher var också en ivrig förespråkare av borgerlig samling. Denna strategi mötte dock internt motstånd, och valframgångarna uteblev också. Sedan
Gunnar Heckscher
avsatts som partiledare 1965 togs posten över av partisekreteraren
Yngve Holmberg
. Under dennes tid som partiledare kom partiet att moderniseras ytterligare, exempelvis användes medieträning, partiernas kandidater fick agera mer utåtriktat och mer lättsamma partievenemang som ”Yngves runda bord” där väljare fick fika med partiledaren genomfördes, samt omtalade
grisfester
54
I januari 1969 bytte partiet namn från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet.
11
Perioden präglades också av inre ideologiska motsättningar, ofta sammanfattade under beteckningarna ”ljusblå” och ”mörkblå”. De ljusblå kännetecknades av en stor vilja till borgerlig samling även till priset att det egna partiet tvingades tona ner sin profil, medan de mörkblå önskade driva en rak och tydlig ideologisk linje mot ökat statligt engagemang, för lägre skatter och allmän sparsamhet, det som kallats ”den kärva linjen”, för att på sikt vinna väljarnas förtroende.
Högerkvinnan
Ella Tengbom-Velander
blev
kommunalråd
Helsingborgs stad
1967, som den första kvinnan på en sådan post i Sverige.
Partiets valresultat fortsatte att rasa till ett rekordlågt 11,5 procent i
valet 1970
. Dessutom var den ekonomiska situationen för partiet katastrofal. Problemen resulterade i att den sittande partiledaren Yngve Holmberg avsattes efter en dramatisk omröstning vid en extra partistämma i Farsta den 14 november 1970. Utmanaren
Gösta Bohman
valdes till ny partiledare med 132 röster mot Holmbergs 82.
Gösta Bohman
, partiledare 1970–1981.
Under
Gösta Bohman
vände den nedåtgående trenden. Den nye partiledaren drev både en skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen och medverkade till en borgerlig samling. Exempelvis hävdade
Gösta Bohman
i boken ”Tankar om mitt Sverige” att
socialdemokratin
övergivit
Per Albin Hanssons
samarbetspolitik för en konfrontativ vänsterlinje.
55
Den moderata profileringen kombinerades samtidigt med ett ökat borgerligt samarbete. 1971 kunde de tre borgerliga partiledarna för Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet för första gången någonsin ge en gemensam presskonferens.
56
Satsningen gav resultat.
Valet 1973
blev det första av fyra raka riksdagsval där Moderaterna ökade sitt väljarstöd. Totalt sett resulterade valet i 175 mandat för vardera blocket och det som kallats
jämviktsriksdagen
. Viktiga frågor fick avgöras med hjälp av lottdragning.
Regeringsparti (1976–1981)
redigera
redigera wikitext
Valet 1976
resulterade i en borgerlig majoritet i riksdagen för första gången på 44 år och centerpartisten
Thorbjörn Fälldins
regering
bildades, där Moderaterna fick poster som
ekonomiminister
och
försvarsminister
Regeringen föll 1978 på
kärnkraftsfrågan
, där Moderaterna och
Folkpartiet
var för en fortsatt utbyggnad och centern emot. Folkpartiet bildade egen minoritetsregering utan Moderaterna och
Centerpartiet
. Regeringsbildare blev folkpartiets partiledare
Ola Ullsten
. Moderaterna såg
regeringen Ullsten
som ett svek mot trepartiöverenskommelsen och röstade mot. I det efterkommande
valet 1979
fick det borgerliga blocket återigen majoritet, och en
ny trepartiregering
med Fälldin som statsminister bildades. Motsättningarna inom energipolitiken hade lösts ut genom att det beslutats att
en folkomröstning om kärnkraftsfrågan
skulle hållas 1980. Moderaterna gjorde 1979 ett succéval och ökade från 15,6 till 20,3 procent, det bästa resultatet sedan 1932. Partiet gick i detta val om Centerpartiet i väljarstöd och blev det största borgerliga partiet, vilket man varit alltsedan dess.
Gösta Bohmans ideologiska profil kom under hans partiledarskap att gradvis bli allt mer liberalt profilerad. I ett klassiskt tal som Bohman höll i
Uppsala
1980 talade han om ”en liberal revolt":
Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar.
57
Talet kom att tillsammans med andra ideologiska förskjutningar inom Moderaterna att stimulera en diskussion om partiet här övergav sin konservativa hållning för liberalismen. Den officiella partibeteckningen är dock sedan denna tid ”
liberalkonservatism
”.
Trepartiregeringen föll våren 1981 på skattefrågan, när Moderaterna lämnade regeringen i protest mot en skatteuppgörelse som de två andra partierna träffat med Socialdemokraterna under ”
den underbara natten
”. Samma år avgick
Gösta Bohman
och lämnade över partiledarskapet till
Ulf Adelsohn
Ny ideologi (1981–1991)
redigera
redigera wikitext
Ulf Adelsohn (2011), partiledare 1981–1986.
Carl Bildt
(2001), partiledare 1986–1999.
Bo Lundgren, partiledare 1999–2003.
Under 1980-talet var Moderaternas politik påverkad av marknadsliberala idéer inom ekonomi-, närings- och skattepolitik.
58
Ulf Adelsohn
, som hade en bakgrund som finansborgarråd i
Stockholm
, valdes till partiledare för Moderaterna år 1981.
59
Vid
riksdagsvalet 1982
fick partiet 23,6 procent av rösterna – det högsta valresultatet sedan år 1928. Trots detta återtog
Socialdemokraterna
regeringsmakten. Efter
förlustvalet 1985
avgick
Adelsohn
som partiledare 1986 och ersattes av
Carl Bildt
. Bildts första val som partiledare,
riksdagsvalet 1988
, blev dock ingen framgång för partiet.
Regeringsmakt (1991–1994)
redigera
redigera wikitext
Inför nästa val år
1991
bildade Moderaterna en allians med
Folkpartiet
under parollen "Ny start för Sverige".
58
Valresultatet var med 21,9 procent Moderaternas näst bästa sedan
andra världskriget
och
Carl Bildt
bildade en borgerlig
fyrpartiregering
. Efter två förlustval,
1994
och
1998
avgick Bildt som partiledare.
59
En stor politisk framgång för Moderaterna under Bildts partiledartid var att Sverige gick med i
Europeiska unionen
(EU) efter en
folkomröstning 1994
60
Opposition och
Nya moderaterna
(1994–2006)
redigera
redigera wikitext
Fredrik Reinfeldt
, partiledare 2003–2015 och statsminister 2006–2014.
Bildt efterträddes 1999 som partiledare av
Bo Lundgren
, som hade varit skatteminister 1991–1994. Partiet
gjorde ett katastrofval 2002
med 15,26 procent av rösterna i riksdagsvalet.
61
Efter valet ledde Lundgren en förnyelse av partiet där stora delar av de äldre medarbetarna byttes ut mot en yngre generation. Dåliga opinionssiffror fick så småningom Lundgren att meddela sin avgång som partiledare, och han efterträddes i oktober 2003 av
Fredrik Reinfeldt
59
Denne genomförde förändringar av politiken och lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i
Örebro
, och partiet sade sig fokusera på frågorna:
"Det skall löna sig att arbeta"
"Satsningar på välfärden", främst skola, vård och omsorg
"Nolltolerans mot brott"
Moderaterna skapade 2004 tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna (
Centerpartiet
Folkpartiet
och
Kristdemokraterna
) ett fördjupat borgerligt samarbete inför det kommande riksdagsvalet, vilket fick namnet
Allians för Sverige
(sedermera Alliansen).
Alliansregering (2006–2014)
redigera
redigera wikitext
riksdagsvalet 2006
fick Moderaterna 26,23 procent av rösterna; partiets bästa valresultat sedan 1928. Allianspartierna nådde majoritet i riksdagen och Fredrik Reinfeldt blev statsminister i
regeringen Reinfeldt
, där Moderaterna besatte hälften av ministerposterna.
Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006
inträffade den första veckan i då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister
Maria Borelius
som kulturminister
Cecilia Stegö Chilò
avgick ur regeringen.
I valet till
Europaparlamentet
den 7 juni 2009 erhöll Moderaterna 18,83 procent av rösterna. Detta var en knapp ökning i förhållande till
Europaparlamentsvalet 2004
då partiet fick 18,25 procent, men en minskning jämfört med 2006 års riksdagsval.
Efter riksdagsvalet 2006 rasade Moderaterna i opinionen. Mellan 2006 och 2008 fick Moderaterna konstant ungefär 20–24 procent i opinionsmätningarna. Åren 2009–2010 gick Moderaterna kraftigt fram i opinionen (främst på de mindre borgerliga partiernas bekostnad), med kulmen under sommaren 2010 då partiet i de flesta mätningar befann sig över 30-procentsgränsen.
riksdagsvalet 2010
fick Moderaterna 30,06 procent av rösterna och gick därmed fram med 3,83 procentenheter jämfört med
valet 2006
62
Valresultatet var det högsta för Moderaterna i ett riksdagsval sedan den allmänna rösträttens införande 1921. Trots att övriga borgerliga partiers backade, förblev Alliansen det största blocket i riksdagen, dock utan majoritet.
De rödgröna
backade som helhet och fick 43,60 procent. Den förlorade borgerliga riksdagsmajoriteten berodde främst på att
Sverigedemokraterna
fick 20 mandat i riksdagen. Regeringen Reinfeldt fortsatte efter valet som
minoritetsregering
Opposition (2014–2022)
redigera
redigera wikitext
Anna Kinberg Batra
, partiledare 2015–2017.
Ulf Kristersson
, partiledare sedan 2017.
Riksdagsvalet 2014
blev ett nederlag för Moderaterna som fick 23,33 procent av rösterna.
63
Valresultatet ledde till att Alliansen med Moderaterna i spetsen förlorade makten och att Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister och partiledare.
64
Den 10 januari 2015 valdes
Anna Kinberg Batra
till ny partiledare för Moderaterna på en extrastämma, och blev därmed partiets första kvinnliga partiledare.
65
Den 1 oktober 2017 valdes
Ulf Kristersson
till ny partiledare av partistämman, efter att
Anna Kinberg Batra
uttalat att hon inte längre ville leda partiet.
66
riksdagsvalet 2018
tappade Moderaterna ytterligare och fick 19,84 procent av rösterna. Efter en lång och uppslitande process för att bilda regering drog Ulf Kristersson och Moderaterna till slut det kortaste strået, då
Centerpartiet
och
Liberalerna
valde att stödja socialdemokraten
Stefan Löfven
som statsminister.
67
Efter detta menade
Ulf Kristersson
och
Kristdemokraternas
partiledare
Ebba Busch
att
Alliansen
inte längre existerade på nationell nivå.
68
Efter valet 2018 fokuserade Moderaterna arbetet på att vara ett aktivt oppositionsparti och på att vidareutveckla politiken. En arbetsgrupp tillsattes 1 april 2019 för att ta fram ett nytt idéprogram
69
. I arbetsgruppen ingick bland andra
Christofer Fjellner
och
Alice Teodorescu
. Det nya förslaget till idéprogram presenterades hösten 2020. Från 2019 öppnade Moderaterna för att samarbeta med
Sverigedemokraterna
, som man tidigare tagit kraftigt avstånd ifrån.
70
71
72
Hösten 2021 gick det nya högerblocket (Moderaterna, Kristdemokraterna,
Liberalerna
och Sverigedemokraterna) fram med ett gemensamt förslag till
statsbudget
, vilket röstades igenom av riksdagen.
73
Tidöregeringen (2022–)
redigera
redigera wikitext
riksdagsvalet 2022
backade Moderaterna till 19,1 procent men högerblocket vann totalt tack vare framgångar för Sverigedemokraterna.
74
Med stöd av Sverigedemokraterna bildade Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna en
minoritetsregering med Ulf Kristersson som statsminister
genom det så kallade
tidöavtalet
Efter valet 2026 är målet att bilda en majoritetsregering, ledd av moderaterna, tillsammans med sverigedemokraterna, kristdemokraterna och liberalerna.
75
Organisation
redigera
redigera wikitext
Partisymbol
redigera
redigera wikitext
Moderaternas partisymbol
Som partisymbol har Moderaterna har ett blått "M" med fem små cirklar vid ändarna.
Partiledare
redigera
redigera wikitext
Bild
Namn
Ledartid
Regeringsuppdrag
Ref.
Gustaf Fredrik Östberg
(1847–1924)
1904–1905
1908–1912
76
77
78
79
Hugo Tamm
(1839–1907)
1907
80
Arvid Lindman
(1862–1936)
1912–1916
1919–1920
1924–1935
Statsminister
1906–1911
1928–1930
Utrikesminister
1917
81
82
83
84
85
86
Olof Jonsson i Hov
(1839–1930)
1917
87
88
Carl Hallendorff
(1869–1929)
1922
89
Gösta Bagge
(1882–1951)
1935–1944
Ecklesiastikminister
1939–1944
Fritiof Domö
(1889–1961)
1944–1950
Handelsminister
1939–1941
Bränsleminister 1941–1944
Kommunikationsminister
1944–1945
Jarl Hjalmarson
(1904–1993)
1950–1961
Gunnar Heckscher
(1909–1987)
1961–1965
Yngve Holmberg
(1925–2011)
1965–1970
Gösta Bohman
(1911–1997)
1970–1981
Ekonomiminister
1976–1978, 1979–1981
Ulf Adelsohn
(1941–)
1981–1986
Kommunikationsminister
1979–1981
Carl Bildt
(1949–)
1986–1999
Statsminister 1991–1994
Utrikesminister
2006–2014
Bo Lundgren
(1947–)
1999–2003
Skatteminister
1991–1994
Fredrik Reinfeldt
(1965–)
2003–2015
Statsminister 2006–2014
Anna Kinberg Batra
(1970–)
2015–2017
Ulf Kristersson
(1963–)
2017–
Socialförsäkringsminister
2010–2014
Statsminister 2022–
Partisekreterare
redigera
redigera wikitext
Riksombudsmän, 1909–1965
redigera
redigera wikitext
Gustaf Gustafsson
1909–1913
Karl Hammarberg
1913–1915
Jonas Folcker
1915–1920
Lennart Kolmodin
1920–1949
Nils Hellström
1949–1965
Partisekreterare, sedan 1949
redigera
redigera wikitext
Gunnar Svärd
1949–1961
Yngve Holmberg
1961–1965
Sam Nilsson
1965–1969
Bertil af Ugglas
1969–1974
Lars Tobisson
1974–1981
Georg Danell
1981–1986
Per Unckel
1986–1991
Gunnar Hökmark
1991–1999
Johnny Magnusson
1999–2002
90
Sven-Otto Littorin
2003–2006
Per Schlingmann
2006–2010
Sofia Arkelsten
2010–2012
Kent Persson
2012–2015
Tomas Tobé
2015–2017
Anders Edholm
2017–2017
Gunnar Strömmer
2017–2022
Karin Enström
2022–
91
Partistyrelse
redigera
redigera wikitext
Partiets nuvarande (2023) partistyrelse består av:
92
Ulf Kristersson
, 2017–, partiordförande sedan 2017
Elisabeth Svantesson
, 2015–, 1:e vice partiordförande sedan 2019
Anna Tenje
, 2015–, 2:e vice partiordförande sedan 2019
Christofer Fjellner
, 2007–
Johan Forssell
, 2019–
Linda Frohm
, 2015–
Mats Green
, 2019–
Marith Hesse
, 2023–
Lars Holmin
, 2019–
Stina Höök
, 2019–
Maria Malmer Stenergard
2021–
Helena Nanne
, 2023–
Gunnar Strömmer
, 2023–, även 2015–2017
93
Iréne Svenonius
, 2019–
Douglas Thor
MUF
), 2022–
Josefin Malmqvist
MQ
), 2019–
Tobias Björk (
ÖM
), 2023–
94
Margareta Pålsson
MSS
), 2017–
Finanser
redigera
redigera wikitext
Fördelning av Moderaternas intäkter 2021
95
Försäljning och lotterier (7
%)
Statligt partistöd (70
%)
Övriga intäkter (1
%)
Medlemsavgifter (3
%)
Donationer (17
%)
Moderaterna får sin största intäkt (70
%) från det statliga
partistödet
95
Samverkande organisationer
redigera
redigera wikitext
Ungdomar
redigera
redigera wikitext
Moderata ungdomsförbundet
(MUF) med underorganisationen
Moderat skolungdom
(MSU), och
Moderata Studenter
(MST).
Fria Moderata Studentförbundet
(FMSF) är en fristående organisation som har personella kopplingar till partiet.
Kvinnor
redigera
redigera wikitext
Moderatkvinnorna
Övriga grupperingar
redigera
redigera wikitext
Moderata Samlingspartiets Seniorer
(MSS)
Öppna Moderater
- Moderaternas
HBTQ
-förbund
Borgerligt alternativ
är en nomineringsgrupp för vilken många moderater kandiderar i val till
Svenska kyrkans
beslutande organ.
Företagarrådet
är Moderaternas företagarråd, där moderater och lokala företagare tillsammans jobbar för ett bättre företagsklimat. 2017 fanns över 110 företagarråd runt om i Sverige. Rådet inrättades av Moderaternas partistyrelse under 2016.
Utbildning
redigera
redigera wikitext
Medborgarskolan
är ett
studieförbund
med band till Moderaterna.
Stiftelser
redigera
redigera wikitext
Jarl Hjalmarsonstiftelsen
är en fristående stiftelse som fungerar som moderaternas kanal för demokratibistånd.
Media
redigera
redigera wikitext
Moderata samlingspartiet äger tidningen
Medborgaren
. Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som moderata, obundna moderata eller oavhängiga moderata, alternativt liberala.
Internationella samarbeten
redigera
redigera wikitext
Europaparlamentet
utgör Moderaterna, tillsammans med
Kristdemokraterna
, en del av
Europeiska folkpartiets grupp
(EPP).
Moderater i utlandet
är ett nätverk för partiets sympatisörer utomlands, utsett av Moderaternas partistyrelse 2016. Nätverket har ett tiotal föreningar runt om i hela världen.
96
Valresultat
redigera
redigera wikitext
Riksdagsval
redigera
redigera wikitext
Se även
Resultat i val till Sveriges riksdag
Detaljerat valresultat, 1911–2022
redigera
redigera wikitext
Not: Till och med 1968
andrakammarvalet
Den här listan är
ofullständig
, du kan hjälpa till genom att
utöka den
År
Röster
Röstandel
Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat
Förändring
mandat
Ref
1911
188 691
31,3
65
av
230
97
1914 (mar.)
286 250
37,7
6,4
86
av
230
21
97
1914 (sep.)
268 631
36,7
−1,0
86
av
230
97
1917
182 070
24,7
−12,0
59
av
230
−1
97
1920
183 019
27,9
3,2
70
av
230
11
97
1921
449 302
25,8
−2,0
62
av
230
−8
97
1924
461 257
26,1
0,2
65
av
230
97
1928
692 434
29,4
3,2
73
av
230
97
1932
576 053
23,1
−6,2
58
av
230
−15
97
1936
512 781
17,5
−5,5
44
av
230
−9
97
1940
518 346
18,0
0,5
42
av
230
−2
97
1944
488 921
15,8
−2,2
39
av
230
−3
97
1948
478 779
12,3
−3,5
23
av
230
−16
97
1952
543 825
14,4
31
av
230
97
1956
663 693
17,1
2,7
42
av
231
11
97
1958
750 332
19,5
2,4
45
av
231
97
1960
704 412
16,6
−2,9
39
av
232
−6
97
1964
582 609
13,7
−2,9
32
av
233
−7
97
1968
670 478
13,9
−0,8
32
av
233
−1
97
1970
573 811
11,5
−2,4
41
av
350
97
1973
737 584
14,3
2,8
51
av
350
10
97
1976
847 672
15,6
1,3
55
av
349
97
1979
1 108 406
20,3
4,7
73
av
349
18
97
1982
1 313 337
23,6
3,3
86
av
349
13
97
1985
1 187 335
21,3
−2,3
76
av
349
−10
97
1988
983 226
18,3
−3,0
66
av
349
−10
97
1991
1 199 394
21,9
3,6
80
av
349
14
97
1994
1 243 253
22,4
0,5
80
av
349
97
1998
1 204 926
22,9
0,5
82
av
349
98
2002
809 041
15,2
−7,6
55
av
349
−27
99
2006
1 456 014
26,2
11
97
av
349
42
100
2010
1 791 766
30,1
3,8
107
av
349
10
62
2014
1 453 517
23,3
−6,7
84
av
349
−23
63
2018
1 284 698
19,8
−3,5
70
av
349
−14
101
2022
1 237 428
19,1
−0,7
68
av
349
−2
102
Partiet har sitt starkaste stöd i
Stockholms läns
(24,0
% valet 2022, 26,0
% valet 2018),
Hallands läns
(22,5
% valet 2022, 22,9
% valet 2018) och
Skåne läns södras
(22,1
% valet 2022, 24,0
% valet 2018)
riksdagsvalkretsar
Riksdagsval per kommun
redigera
redigera wikitext
Resultat i riksdagsvalet 2022 på kommunnivå.
1973
1976
1979
1982
1985
1988
1991
1994
1998
2002
2006
2010
2014
2018
Gruppledare i riksdagen
redigera
redigera wikitext
Fram till 1991 var ofta partiledaren samtidigt gruppledare, om han inte var minister.
Gruppledare i första kammaren, 1935–1970
redigera
redigera wikitext
Johan Bernhard Johansson
: 1937
(första gången)
Gösta Bagge
: 1935–1936
Fritiof Domö
: 1937–1939 (urtima riksdagen)
Johan Bernhard Johansson
: 1940 (lagtima riksdagen)–1945
(andra gången)
Fritiof Domö
: 1946–1949
Georg Andrén
: 1950–1951
Knut G. Ewerlöf
: 1952–1961
Erik Hagberg
: 1962–1963
Ivar Virgin
: 1964–1965
(första gången
Yngve Holmberg
: 1966–1968
Ivar Virgin
: 1969
(andra gången)
Gösta Bohman
: 1970
Gruppledare i andra kammaren, 1935–1970
redigera
redigera wikitext
Arvid Lindman
: 1935
Martin Skoglund
: 1935–1936
(första gången)
Gösta Bagge
: 1937–1939 (urtima)
Martin Skoglund
: 1940 (lagtima)–1949
(andra gången)
Jarl Hjalmarson
: 1950–1961
Gunnar Heckscher
: 1962–1965
Gösta Bohman
: 1965–1968
Yngve Holmberg
: 1969–1970
Vice gruppledare i första kammaren
redigera
redigera wikitext
Gösta Bagge
: 1935
Knut Ewerlöf
: 1940(lagtima)–1941
Johan Bernhard Johansson
: 1946–1947
Georg Andrén
: 1948–1949
Knut Ewerlöf
: 1950–1951
Karl Wistrand
: 1953
Ernst Wehtje
: 1954–1955
Ivar Virgin
: 1962–1963
Vice gruppledare i andra kammaren
redigera
redigera wikitext
Ivar Anderson
: 1936
Karl Magnusson
: 1940 (urtima)–1948
Jarl Hjalmarson
: 1949
Martin Skoglund
: 1950–1956
Leif Cassel
: 1957–1965
Förste vice gruppledare i första kammaren
redigera
redigera wikitext
Ivar Virgin
: 1970
Andre vice gruppledare i första kammaren
redigera
redigera wikitext
Allan Hernelius
: 1970
Förste vice gruppledare i andra kammaren
redigera
redigera wikitext
Astrid Kristensson
: 1970
Andre vice gruppledare i andra kammaren
redigera
redigera wikitext
Tage Magnusson
: 1970
Gruppledare i riksdagen sedan 1971
redigera
redigera wikitext
Gösta Bohman
: 1971–1976
(första gången)
Bertil af Ugglas
: 1976–1977
Bertil Lidgard
: 1977–1981
Gösta Bohman
: 1981–1982
(andra gången)
Ulf Adelsohn
: 1982–1986
Carl Bildt
: 1986–1991
Lars Tobisson
: 1991–1999
Per Unckel
: 1999–2002
Fredrik Reinfeldt
: 2002–2003
Mikael Odenberg
: 2003–2006
Lars Lindblad
: 2006–2010
Anna Kinberg Batra
: 2010–2015
Jessica Polfjärd
: 2015–2017
Tobias Billström
: 2017–2022
Mattias Karlsson
: 2022–
103
Vice gruppledare i riksdagen sedan 1971
redigera
redigera wikitext
Margareta Pålsson
2008–2012
Tomas Tobé
2012–2015
Hans Wallmark
2015–2020
Jessika Roswall
2020–2022
Jessica Rosencrantz
2022–2024
Jörgen Berglund
2024–
Landstingsval
redigera
redigera wikitext
Följande tabell redovisar partiets resultat i alla landstings- och regionalval sedan 1910. Den inkluderar efter 1919 även stadsfullmäktigeval i de städer som ej ingick i ett landsting (elektorsval 1922–1934), men från 1970 ej landstingsfria kommuner. Åren 1922 till 1934 inkluderar Stockholm som dock röstade året därpå. Åren 1912, 1914, 1916 och 1918 var det endast val i en av de två landstingsgrupperna, så de resultaten är inte helt jämförbara.
Den här listan är
ofullständig
, du kan hjälpa till genom att
utöka den
År
Röster
Röstandel
Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat
Förändring
mandat
Ref
1910
40,1
97
1912
42,4
2,3
97
1914
39,8
−2,6
97
1916
40,1
0,3
97
1918
30,4
−9,7
97
1919
24,9
−5,5
97
1922
31,8
6,9
97
1926
28,9
−2,9
97
1930
28,4
−0,5
97
1934
24,2
−4,2
97
1938
17,8
−6,4
97
1942
17,6
−0,2
97
1946
14,9
−2,7
97
1950
12,3
−2,6
97
1954
15,7
3,4
97
1958
20,4
4,7
97
1962
15,5
−4,9
97
1966
14,7
−0,8
97
1970
11,6
−3,1
97
1973
13,8
2,2
97
1976
14,9
1,1
97
1979
18,6
3,7
97
1982
21,9
3,3
97
1985
20,7
−1,2
97
1988
17,9
−2,8
97
1991
23,2
5,3
97
1994
20,2
−3,0
97
1998
22,2
97
2002
867 804
16,6
−5,6
253
av
1 656
−84
104
2006
1 331 290
24,6
376
av
1 656
123
105
2010
1 588 170
27,3
2,7
418
av
1 662
42
106
2014
1 321 172
21,5
−5,8
339
av
1 678
−79
107
2018
1 241 717
19,3
−2,2
314
av
1 696
−25
108
2022
1 224 210
19,1
−0,2
328
av
1 720
14
Kommunalval
redigera
redigera wikitext
Den här listan är
ofullständig
, du kan hjälpa till genom att
utöka den
År
Röster
Röstandel
Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat
Förändring
mandat
Ref
1970
584 129
11,8
−2,5
1 947
av
18 327
97
1973
713 476
13,9
2,1
1 599
av
13 236
−348
97
1976
837 352
15,1
1,2
1 732
av
13 247
133
97
1979
1 030 516
18,6
3,5
2 140
av
13 369
408
97
1982
1 223 720
21,7
3,1
2 583
av
13 500
442
97
1985
1 164 289
20,6
−1,1
2 500
av
13 520
−83
97
1988
987 165
18,1
−2,5
2 133
av
13 564
−367
97
1991
1 222 339
22,2
3,7
2 661
av
13 526
528
97
1994
1 133 318
20,2
−2,0
2 378
av
13 550
−283
97
1998
1 177 019
22,3
2,1
2 588
av
13 338
210
97
2002
932 621
17,55
−4,75
2 059
av
13 274
−529
109
2006
1 338 993
24,25
6,7
2 735
av
13 092
676
110
2010
1 551 926
26,19
1,94
2 966
av
12 978
231
111
2014
1 343 588
21,55
−4,64
2 435
av
12 780
−531
112
2018
1 310 182
20,06
−1,49
2 396
av
12 700
−39
113
2022
1 332 813
20,51
0,45
2 584
av
12 614
188
Kyrkoval
redigera
redigera wikitext
År
Röster
Röstandel
Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat
Förändring
mandat
Ref
2001
158 326
18,91
48
av
251
114
2005
121 914
17,83
−1,08
45
av
251
−3
115
2009
106 383
16,18
−1,65
41
av
251
−4
116
2013
85 386
12,57
−3,61
31
av
251
−10
117
Anm.
Före 2001 tillsattes mandaten i kyrkomötet genom indirekt valsätt. Valresultat från 2013 avser nomineringsgruppen
Borgerligt alternativ
Europaparlamentsval
redigera
redigera wikitext
Partiet har fyra mandat i parlamentet efter att ha fått 17,53 procent av rösterna i
Europaparlamentsvalet i Sverige 2024
118
År
Röster
Röstandel
Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat
Förändring
mandat
Ref
1995
621 568
23,17
av
22
119
1999
524 755
20,75
−2,42
av
22
120
2004
458 398
18,25
−2,50
av
19
−1
121
2009
596 710
18,83
0,58
av
18
122
2014
507 488
13,65
−5,18
av
20
−1
123
2019
698 770
16,83
3,18
av
20
124
2024
736 079
17,53
0,7
av
21
118
Gruppledare i Europaparlamentet
redigera
redigera wikitext
Staffan Burenstam Linder
1995–2000
Charlotte Cederschiöld
2000–2004
Gunnar Hökmark
2004–2019
Tomas Tobé
2019–
125
Regeringar
redigera
redigera wikitext
Partiet har producerat åtta statsministrar, fem under början av 1900-talet och tre under senare tid.
Statsministrar
redigera
redigera wikitext
Christian Lundeberg
1905
Arvid Lindman
1906
1911
och
1928
1930
Hjalmar Hammarskjöld
1914
1917
, formellt partilös)
Carl Swartz
1917
Ernst Trygger
1923
1924
Carl Bildt
1991
1994
Fredrik Reinfeldt
2006
2014
Ulf Kristersson
2022
– )
Referenser
redigera
redigera wikitext
Karin Enström blir Moderaternas nya partisekreterare
2022-10-19
Mattias Karlsson i Luleå ny gruppledare för Moderaterna
2022-10-19
”Den största ökningen av medlemmar i Moderaterna sedan 1985”
Moderaterna
. 17 februari 2023
Läst 22 oktober 2023
”idépolitiskt program”
. Moderata samlingspartiet. Arkiverad från
originalet
den 14 maj 2011
Läst 26 januari 2011
”Fördelning av mandat i riksdagen och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare”
(pdf).
Beslutsprotokoll
. Valmyndigheten. 17 september 2022. sid.
86
Läst 19 september 2022
”Slutligt valresultat 2022”
. Valmyndigheten
Läst 12 november 2022
”Valresultat 2022 - Mandatfördelning”
. Valmyndigheten
Läst 12 november 2022
”Valet 2022”
. Sveriges riksdag
Läst 22 september 2022
”M-ledaren Ulf Kristersson frågades ut i Aktuellt”
SVT Nyheter
Läst 20 november 2017
”Moderaterna byter namn”
Läst 12 december 2013
”Partiprogram”
. Moderaterna. Arkiverad från
originalet
den 9 februari 2012
”Moderaterna, marknaden och makten”
. SwePub
”Reinfeldt lanserar "nya" moderaterna”
Svenska Dagbladet
TT
. 3 april 2005
Läst 13 oktober 2008
Honnér, Louise
(2005).
”Från nykonservatism till socialliberalism? En förändringsstudie av Moderata Samlingspartiet | Lund University”
www.lunduniversity.lu.se
. Lunds Universitet
Läst 11 november 2023
Moderaterna
(13 mars 2019).
”Moderaternas eftervalsanalys 2018”
Moderaterna
Läst 11 november 2023
Filip Kruse
(27 augusti 2017).
”På spaning efter nästa M-ledare”
gp.se
Läst 11 november 2023
”Anna Kinberg Batra avgår som partiledare för moderaterna”
Läst 25 augusti 2017
”Nya moderaterna går nu definitivt i graven”
Läst 20 oktober 2019
Torbjörn Nilsson
: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 39
Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 4
Christer Ericsson
: "Kapitalets politik och politikens kapital", Santérus förlag, Stockholm 2008, ss. 157ff
Jan-Erik Ander
: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 12
Torbjorn Nilsson
(5 juli 2010).
”Partiernas historia: Moderaterna”
Popularhistoria.se
Läst 30 april 2023
Johan Westrin: "Den moderata bilden", Ekerlids förlag, Stockholm 2008, s. 11
Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 17
Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, ss. 41 och 45
Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, ss. 104ff
Torbjörn Nilsson:
Mellan arv och utopi. Moderata vägval under 100 år, 1904–2004
Santerus Förlag
, Stockholm 2004)
Elis Håstad
: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 115 och 129
Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 16
Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 129f
Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, s. 116
Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 113
Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, s. 104
Torbjorn Nilsson
(5 juli 2010).
”Partiernas historia: Moderaterna”
Popularhistoria.se
Läst 30 april 2023
Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, ss. 218ff
Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904-2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 151
Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 18
Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904-2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 142
Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 16 och ss. 278ff
Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 118ff
Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 313
Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 24
Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 311
Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, s. 119
Johan Westrin: "Den moderata bilden", Ekerlids förlag, Stockholm 2008, ss. 26ff
Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 120f
Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 82
Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, ss. 396f
Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 38
Bengt Johansson
(28 mars 2010).
”Veckans valaffisch (vecka 13)blogginlägg”
Ljunggren, Stig-Björn.
Folkhemskapitalismen
. sid.
107
I frihetens tjänst. Moderata samlingspartiet 1904–1979
. Stockholm: Moderata Samlingspartiets Riksorganisation. 1979. sid.
96–98
Bohman, Gösta
(1974).
Tankar om mitt Sverige
. Stockholm. sid.
61–71
Möller, Tommy
(1986).
Borgerlig samverkan
. Uppsala. sid.
98–99
Bohman, Gösta
(1981).
Kurs mot framtiden
. sid.
76–77
”Moderaterna då och nu”
Läst 21 april 2020
”Moderata partiledare sedan partiet bytte namn”
Svenska Dagbladet
Läst 21 april 2020
Svenberg, Josef
(22 maj 2019).
”Så gick det till när Sverige tackade knappt ja till EU”
Dagens Nyheter
Läst 7 juli 2023
”Valresultat, Sveriges Riksdag, 2002”
Läst 21 december 2018
”Val till riksdagen - Röster”
Valmyndigheten
. 23 september 2010
Läst 14 november 2010
”Val till riksdagen - Röster”
Valmyndigheten
. 19 september 2014
Läst 29 september 2014
”Fredrik Reinfeldt avgår till våren”
Läst 16 september 2014
”läst 2015-01-01”
. Arkiverad från
originalet
den 1 januari 2015
Läst 1 januari 2015
”Just nu: Ulf Kristersson vald till ny ordförande för M”
Läst 1 oktober 2017
”Stefan Löfven vald till ny statsminister”
Läst 18 januari 2019
Thomsen, Dante
(16 januari 2019).
”Statsvetaren om Alliansens ”död””
Läst 22 januari 2019
”Christofer Fjellner & Alice Tedodorescu leder moderaternas idéprogram”
Läst 1 april 2019
Löfvenberg, Jonas
(4 december 2019).
”Första direkta mötet mellan Kristersson och Åkesson”
. Sveriges Television
Läst 7 juli 2023
Knutson, Mats
(4 december 2019).
”Analys: Jimmie Åkesson är nu definitivt inne i stugvärmen”
. Sveriges Television
Läst 7 juli 2023
Nordenskiöld, Tomas
(5 juni 2020).
”M-ledaren: Slut på ”tramset” om SD”
Expressen
Läst 7 juli 2023
”Regeringens budget faller – Högeralternativet klubbas igenom”
. Sveriges Television. 24 november 2021
Läst 7 juli 2023
Valmyndigheten, Valpresentation 2022,
Val till riksdagen
Alexander Mörén
(1 april 2026).
”Ulf Kristersson leder en majoritetsregering i höst”
Moderaterna
Läst 1 april 2026
Drag ur valställningen, Dagens Nyheter, 1 oktober 1905.
Karl Hildrbrand, Sveriges Historia till våra dagar, vol 14, 1926.
Allmänna valmansförbundets överstyrelse, Jämntlandsposten, 25 maj 1908.
Ynkedom, Västerbottenskuriren, 3 juni 1911.
Godsägaren Hugo Tamm, Smålands Folkblad, 7 oktober 1907.
I högerns ledarefråga, Dagens Nyheter, 9 oktober 1912.
Högerns skandalösa agitationsmetoder, Dagens Nyheter, 14 mars 1914.
Allmänna valmansförbundets årsmöte, Dagens Nyheter, 22 maj 1916.
Statskyrkan och högern, Västerbottenskuriren, 24 februari 1919.
Allm. valmansförbundets riksstämma, Göteborgs Dagblad, 1 juni 1920.
Allm. valmansförbundets riksstämma, Smålandsposten, 3 juni 1924.
Allmänna valmansförbundet, Göteborgs handels- och sjöfartstidning, 7 juni 1917.
Allmänna valmansförbundet, Politisk Valhandbok 1917, Aktiebolaget National-förlaget, Stockholm 1917.
När borgerlig splittring skänker svensk statsmakt åt det rena klassintresset, Svenska Dagbladet, 12 december 1922.
”Littorin ny moderat partisekreterare”
. Sveriges Radio. 14 november 2002
Läst 12 april 2025
Karin Enström blir Moderaternas nya partisekreterare
2022-10-19
”Tre nya i M-styret”
Dagens opinion
. 21 oktober 2023
Läst 22 oktober 2023
”Här är den nya regeringens ministrar”
SVT Nyheter
Läst 22 oktober 2023
”Öppna moderater vill driva på för mer HBTQ-politik från regeringen”
QX.se
. 17 april 2023
Läst 22 oktober 2023
Julius Bengtsson.
”Statligt stöd, donationer och lotterier – så finansieras partierna”
. Arkiverad från
originalet
den 28 juni 2023
Läst 21 september 2024
SVT
, 19 augusti 2022.
”Nytt nätverk för Moderater i utlandet | Nya Moderaterna”
www.moderat.se
. Arkiverad från
originalet
den 27 augusti 2017
Läst 17 juli 2017
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
”Allmänna val, valresultat”
Statistiska centralbyrån
. Arkiverad från
originalet
den 27 november 2014
Läst 14 november 2010
”Procent- och mandatfördelning riksdagsvalet 1998”
Valmyndigheten
. Arkiverad från
originalet
den 18 september 2010
Läst 14 november 2010
”Sverige - Valområde - 2002-09-27 09:16:45”
Valmyndigheten
. 27 september 2002
Läst 14 november 2010
”Allmänna val 17 september 2006”
Valmyndigheten
. 21 september 2006
Läst 14 november 2010
”Röster och mandat för partierna”
Valmyndigheten
. Arkiverad från
originalet
den 9 juli 2022
Läst 16 september 2018
”Röster och mandat för partierna”
Valmyndigheten
Läst 17 september 2022
Mattias Karlsson i Luleå ny gruppledare för Moderaterna
2022-10-19
”Sverige - Summering - 2002-09-26 15:37:38”
Valmyndigheten
. 26 september 2002. Arkiverad från
originalet
den 19 september 2010
Läst 14 november 2010
”Valresultat - Samtliga landstingsfullmäktigval”
Valmyndigheten
Läst 15 januari 2014
”Val till landstingsfullmäktige - Röster”
Valmyndigheten
. 1 oktober 2010. Arkiverad från
originalet
den 22 september 2010
Läst 14 november 2010
”Val till landstingsfullmäktige - Röster”
Valmyndigheten
. 29 september 2014. Arkiverad från
originalet
den 24 september 2014
Läst 29 september 2014
”Val till landstingsfullmäktige - Röster”
Valmyndigheten
. 25 september 2018
Läst 3 februari 2019
”Sverige - Summering - 2003-03-20 10:49:22”
Valmyndigheten
. 20 mars 2003. Arkiverad från
originalet
den 28 juli 2017
Läst 14 november 2010
”Valresultat - Samtliga kommunfullmäktigval”
Valmyndigheten
. Arkiverad från
originalet
den 10 juni 2011
Läst 15 januari 2014
”Val till kommunfullmäktige - Röster”
Valmyndigheten
. 5 oktober 2010. Arkiverad från
originalet
den 15 september 2010
Läst 14 november 2010
”Val till kommunfullmäktige - Röster”
Valmyndigheten
. 26 september 2014. Arkiverad från
originalet
den 24 september 2014
Läst 29 september 2014
”Val till kommunfullmäktige - Röster”
Valmyndigheten
. 17 januari 2019
Läst 3 februari 2019
”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2001”
Svenska kyrkan
. Arkiverad från
originalet
den 28 mars 2010
Läst 14 november 2010
”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2005”
Svenska kyrkan
. Arkiverad från
originalet
den 22 augusti 2010
Läst 14 november 2010
”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2009”
Svenska kyrkan
. Arkiverad från
originalet
den 22 augusti 2010
Läst 14 november 2010
”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2013”
Svenska kyrkan
. Arkiverad från
originalet
den 11 augusti 2015
Läst 24 november 2013
Valmyndigheten, Valpresentation 2024,
Val till Europaparlamentet
”Val till EU-parlamentet 1995”
. Linköpings universitet. Arkiverad från
originalet
den 24 december 2012
”EUP_valresultat_1999_antal_ko”
Statistiska centralbyrån
Läst 15 januari 2014
”Europaparlamentsval 13 juni 2004”
Valmyndigheten
. Arkiverad från
originalet
den 5 november 2008
Läst 14 november 2010
”Val till Europaparlamentet - Röster”
Valmyndigheten
. 11 juni 2009. Arkiverad från
originalet
den 12 augusti 2010
Läst 14 november 2010
”Val till Europaparlamentet - Röster”
Valmyndigheten
. 30 maj 2014. Arkiverad från
originalet
den 7 september 2014
Läst 3 juni 2014
”Fördelning av mandat i Europaparlamentet och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare”
(pdf).
Beslutsprotokoll
. Valmyndigheten. 31 maj 2019. sid.
3. Arkiverad från
originalet
den 19 augusti 2022
Läst 31 maj 2019
Tomas Tobé på Facebook: Jag är ny delegationsledare för svenska EPP
Läst 2019-06-21
Vidare läsning
redigera
redigera wikitext
Nilsson, Torbjörn
(2010).
”Jakten på makten (partiernas historia: Moderaterna)”.
Populär historia
(nr. 3): sid.
s. 36–39.
ISSN
1102-0822
Externa länkar
redigera
redigera wikitext
Wikimedia Commons har media som rör
Moderaterna
Bilder & media
Wikiquote har citat av eller om
Moderaterna
Citat
Moderata samlingspartiet
– officiell webbplats
Moderaternas handlingsprogram
Moderata samlingspartiet
Ledarskap
Partiledare
Östberg
Svedelius
Tamm
Lindman
Bagge
Domö
Hjalmarson
Heckscher
Holmberg
Bohman
Adelsohn
Bildt
Lundgren
Reinfeldt
Kinberg
Batra
Kristersson
Partisekreterare
Svärd
Holmberg
Nilsson
af Ugglas
Tobisson
Danell
Unckel
Hökmark
Magnusson
Littorin
Schlingmann
Arkelsten
Persson
Tobé
Edholm
Strömmer
Enström
Gruppledare
i riksdagen
(från 1971)
Bohman
af Ugglas
Lidgard
Bohman
Adelsohn
Bildt
Tobisson
Unckel
Reinfeldt
Odenberg
Lindblad
Kinberg Batra
Polfjärd
Billström
Karlsson
I regeringsställning
Lundeberg (1905)
Lindman I (1906–1911)
Swartz (1917)
Trygger (1923–1924)
Lindman II (1928–1930)
Hansson III (1939–1945)
Fälldin I (1976–1978)
Fälldin II (1979–1981)
Bildt (1991–1994)
Reinfeldt (2006–2014)
Kristersson (2022–)
Associerade organisationer
Moderata ungdomsförbundet
Moderat skolungdom
Moderata studenter
Moderata samlingspartiets seniorer
Moderatkvinnorna
Fria Moderata Studentförbundet
Öppna Moderater
Organisationer och företag
Jarl Hjalmarsonstiftelsen
Medborgarskolan
Historia och relaterade ämnen
Moderaternas Historia
Ideologi
Alliansen
Liberalkonservatism
Europeiska Folkpartiet
Koalitionsregering med Liberala samlingspartiet
Samlingsregering med Socialdemokraterna, Folkpartiet och Bondeförbundet
Koalitionsregering med Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
Koalitonsregering med
Centerpartiet
Folkpartiet liberalerna
och
Kristdemokraterna
Koalitonsregering med
Kristdemokraterna
och
Liberalerna
Politiska partier i Sverige
Partier med bäst resultat i senaste val
Sveriges riksdag
(349 platser)
Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti
(107)
Sverigedemokraterna
(73)
Moderata Samlingspartiet
(68)
Vänsterpartiet
(24)
Centerpartiet
(24)
Kristdemokraterna
(19)
Miljöpartiet de gröna
(18)
Liberalerna
(16)
Sveriges lilla riksvapen
Mindre partier i riksdagsvalet
(med minst 1
000 röster vid
valet 2022
Partiet Nyans
(0,44
%)
Alternativ för Sverige
(0,26
%)
Medborgerlig samling
(0,20
%)
Piratpartiet
(0,14
%)
MoD - Mänskliga rättigheter och Demokrati
(0,09
%)
Kristna Värdepartiet
(0,09
%)
Knapptryckarna
(0,08
%)
Feministiskt initiativ
(0,05
%)
Landsbygdspartiet oberoende
(0,03
%)
Direktdemokraterna
(0,03
%)
Klimatalliansen
(0,03
%)
Enhet
(0,02
%)
SKP
(0,02
%)
Europaparlamentet
(21 av 705 platser)
EPP
(5)
Moderata Samlingspartiet
(4)
Kristdemokraterna
(1)
S&D
(5)
Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti
(5)
ECR
(3)
Sverigedemokraterna
(3)
Renew
(3)
Centerpartiet
(2)
Liberalerna
(1)
G/EFA
(3)
Miljöpartiet de gröna
(3)
Vänstern
(2)
Vänsterpartiet
(2)
Mindre partier i Europaparlamentsvalet
(med minst 1
000 röster vid
valet 2024
Folklistan
(0,62
%)
Alternativ för Sverige
(0,41
%)
Piratpartiet
(0,37
%)
Medborgerlig Samling
(0,30
%)
MoD - Mänskliga rättigheter och Demokrati
(0,19
%)
Kristna Värdepartiet
(0,09
%)
Värdigt liv
(0,06
%)
Swexit
(0,05
%)
Partiet Nyans
(0,04
%)
SKP
(0,04
%)
Klimatalliansen
(0,03
%)
Politik i Sverige
Resultat i val till Sveriges riksdag
Svenska småpartier
Riksdagspartiernas medlemsutveckling
Hämtad från ”
Kategorier
Moderata samlingspartiet
Liberala partier i Sverige
Liberalkonservativa partier
Partier representerade i kyrkomötet
Verksamheter i Gamla stan
Dolda kategorier:
Sidor som använder tillägget EasyTimeline
Ofullständiga listor
Wikipedia:Projekt neutralitet
Moderaterna
Nytt ämne