Svenska – Wikipedia

Svenska – Wikipedia
Hoppa till innehållet
Från Wikipedia
För andra betydelser, se
svensk
Svenska
Uttal
[ˈsvɛ̀nska]
Talas
Sverige
Finland
Åland
Estland
Region
Nordeuropa
Antal talare
cirka 13,2 miljoner totalt
Modersmål: 10 miljoner
Andraspråk: 3,2 miljoner
Status
stabilt
Språkfamilj
Indoeuropeiska språk
Germanska språk
Nordgermanska språk
Östnordiska språk
Svenska
Skriftsystem
Latinska alfabetet
Officiell status
Officiellt språk i
Sverige
Finland
Åland
Nordiska rådet
Europeiska unionen
Språkmyndighet
Språkrådet
Svenska avdelningen vid
Institutet för de inhemska språken
i Finland
Språkkoder
ISO 639
‐1
sv
ISO 639
‐2
swe
ISO 639
‐3
swe
Svenska språkets huvudsakliga utbredning.
Svenska
svenska
) är ett
östnordiskt språk
som talas av ungefär tio miljoner personer, främst i
Sverige
där språket har en dominant ställning som huvudspråk, även som det ena nationalspråket i
Finland
och som enda officiella språk på
Åland
. I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de
finlandssvenska
kustområdena i
Österbotten
Åboland
och
Nyland
. En liten minoritet svenskspråkiga finns även i
Estland
Svenska är nära besläktat och i hög grad ömsesidigt begripligt med
danska
och
norska
. De andra
nordiska språken
isländska
och
färöiska
, är mindre ömsesidigt begripliga med svenska. Liksom de övriga nordiska språken härstammar svenskan från en gren av
fornnordiska
, vilket var det språk som talades av de
germanska folken
Skandinavien
Rikssvenska
, eller standardsvenska, är det standardspråk som i Sverige sedan 1800-talet utvecklats ur
mellansvenska
dialekter och var väletablerad vid början av 1900-talet. Det finlandssvenska standardspråket,
högsvenskan
, har ett eget språkvårdsorgan, som dock strävar efter att hålla skillnaden till rikssvenskan liten. Regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter talas fortfarande, även i mindre utsträckning mer särpräglade dialekter. De är inte direkt hotade av språkdöd, men har varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, trots att många är välutforskade och att användningen idag inte längre motarbetas.
Den vanligaste ordföljden i svenska är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskans
formlära
har förhållandevis få böjningar. Det finns två
grammatiska genus
och två
kasus
och substantiv böjs även i
numerus
, ental och flertal. Adjektiven kan
kompareras
och böjs också enligt genus, numerus och bestämdhet. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genom
suffix
, ändelser, och kan kompletteras med
artiklar
Prosodin
, ordmelodin, innehåller
betoning
och även vissa
tonala
drag. Svenskan har en förhållandevis stor mängd vokaler och utmärks genom ett väldigt variationsrikt
fonem
i det så kallade
sje-ljudet
Släktskap
redigera
redigera wikitext
Svenska är ett
indoeuropeiskt språk
som tillhör den
nordgermanska
grenen av de
germanska språken
. Tillsammans med
danskan
tillhör det den
östskandinaviska
undergruppen, som skiljer dessa från de
västskandinaviska
språken
norska
färöiska
och
isländska
samt från
forngutniskan
. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en "fastlandsskandinavisk" grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en "öskandinavisk" grupp som inkluderar färöiska och isländska. Denna utveckling har skett på grund av Islands och Färöarnas isolering från de övriga språken och även
lågtyskans
starka inverkan på danska, svenska och norska genom den tyska
hansan
under medeltiden.
Enligt de flesta vedertagna kriterier för
ömsesidig begriplighet
kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Som en följd av den långvariga rivalitet mellan
Danmark-Norge
och Sverige, som innefattade en lång rad krig i huvudsak under 1500- och 1600-talet, samt de
nationalistiska
idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken olika
stavning
, ordförråd, grammatik och egna språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs ur ett lingvistiskt perspektiv därför främst som ett
dialektkontinuum
, en grupp närbesläktade dialekter av skandinaviska. Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av
Dalarna
Älvdalsmål
),
Jämtland
Dalsland
och
Värmland
, nära gränsen till
Norge
. I
Frostvikens socken
i Jämtland förekommer fortfarande det så kallade Lidmålet, ett
trönderskt
bygdemål.
Språkgeografi
redigera
redigera wikitext
Svenska är lagstadgat huvudspråk i Sverige, där det är
modersmål
för cirka 9,2 miljoner invånare.
Svenska är konstitutionellt nationalspråk i Finland, där det är modersmål för 0,3 miljoner invånare och enda officiellt språk på
Åland
Finland
talas svenska som modersmål av en minoritet som 2011 omfattade 291 000 talare, vilket motsvarar cirka 5,3
procent av den totala befolkningen.
Svenska förstås eller talas i någon grad även av de flesta finskspråkiga finländare.
Den
finlandssvenska
minoriteten är koncentrerad till kust- och skärgårdsområden i
Österbotten
Åboland
och
Nyland
(med huvudstadsregionen). I dessa områden dominerar ofta svenska på mindre orter och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. Också en del enspråkigt finska kommuner i andra regioner har betydande svenskspråkiga minoriteter, dessa kallas
svenska språköar
i finlandssvenskt språkbruk. År 1610 uppgick den svenskspråkiga andelen av Finlands befolkning till 17,5 procent .
Denna andel har sedan dess successivt minskat, jmfr:
förfinskning
. Efter andra världskriget kan detta förklaras bland annat av en överrepresentation av svenskspråkiga finländare hos de migrationsströmmar som gått från Finland till Sverige. Mellan år 1945 och år 1976 sökte sig 400 000 personer från Finland till Sverige, varav 200 000 stannade kvar permanent. Av dem uppges en tredjedel ha varit svenskspråkiga, vilket kan jämföras med cirka sex
procent svenskspråkiga av den sammanlagda finländska befolkningen under samma period.
Även i övriga nordiska länder finns svensktalande minoriteter – 30
000 i Norge och 11
000 i Danmark (2010).
En betydande
migration
mellan de
nordiska länderna
finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet, Finland undantaget. Därutöver kan även den lilla svensktalande minoriteten i Estland tilläggas, som levt där sedan 1200-talet.
10
Det finns fortfarande ett fåtal personer som talar svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längs den nordvästra kusten och på öarna (
Aiboland
).
11
Enligt 2004 års
folkräkning
talar cirka 67
000 människor i
USA
svenska (vilket gör svenskan till USA:s femtionde vanligaste språk), dock utan att specificera hur väl dessa behärskar språket. En majoritet av de områden där högst andel invånare uppges tala svenska ligger i
Minnesota
12
Enligt folkräkningen 2001 i
Kanada
talade då 17
000 personer svenska där, men liksom i USA saknas uppgift om hur väl språket behärskas.
13
Utöver ovannämnda grupper, finns det enligt
Statistiska centralbyrån
228
226 svenskar i utlandet som har avregistrerat sig som boende i Sverige mellan 1969 och 2006 och som aldrig har flyttat tillbaka.
14
Länder med betydande svenskspråkiga minoriteter är bland annat
Tyskland
och
Storbritannien
(30
000 i vardera land),
Spanien
(17
000),
Frankrike
(15
000),
Kanada
(se även ovan),
Australien
och
Schweiz
(6
000 i vardera land),
Belgien
(5
000) och
Italien
(3
000). Alla uppgifterna gäller år 2010.
Historiska språkminoriteter
redigera
redigera wikitext
Tidigare har det funnits vidsträckta svenskspråkiga områden i
Estland
, i synnerhet längs den nordvästra kusten och på öarna
Dagö
Ösel
och
Ormsö
. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. I mitten av 1600-talet var antalet estlandssvenskar omkring 10 000 personer, vilket motsvarade 2-3 procent av landets dåtida befolkning.
15
Efter den svenska förlusten av
Baltikum
till
Ryssland
på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1
000 estländska svenskar från Dagö till
Ukraina
där de grundade byn
Gammalsvenskby
norr om
Krimhalvön
. Av dessa återstår endast ett fåtal ättlingar som idag är gamla och fortfarande talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten till en början väl behandlad under mellankrigstiden, men under trettiotalet gjorde sig estnisk nationalism påmind och man påtvingade befolkningen namnbyteskampanjer, där nyuppfunna, estniskklingande namn skulle ersätta de ursprungliga svenska orts-, gårds- och familjenamnen. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Under
andra världskriget
, då Estland blev en del av
Sovjetunionen
, flydde de flesta
estlandssvenskar
(cirka 80
procent) till Sverige, många deporterades till Sibirien
16
och de cirka 1
500 som blev kvar i det sovjetockuperade Estland hade mycket små möjligheter att bevara sin identitet och sitt språk på grund av den ryska synen på svenskarna som potentiella spioner och förrädare. Många valde att dölja sin svenska identitet och bytte språk till estniska för att undvika förföljelse och yrkesförbud. På grund av detta återstår idag endast en handfull äldre som talar genuin dialekt. Enligt folkräkningen 2000 fanns det 300 etniska svenskar i Estland, varav 211 hade estniskt medborgarskap.
17
Eftersom det antas att alla inte uppger sin etniska bakgrund har antalet estlandssvenskar i Estland uppskattats till cirka tusen.
18
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande
Delaware
(på den tiden
Nya Sverige
), på 1800-talet i till exempel
Bishop Hill
Illinois
samt i
Minnesota
, men dessa har i regel assimilerats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer.
Också i
Argentina
, särskilt kring byn
Oberá
som grundades av inflyttade svenskar, har det funnits svensktalande grupper av vilka uppskattningsvis ett hundratal svensktalande lever än idag. Fram tills på 1950-talet bedrevs svensk skolundervisning i staden och än idag bedrivs språkundervisning i mindre utsträckning bland svenskättlingarna.
19
I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande
Namibia
, även om den emellertid sedermera assimilerats till omgivande språkgrupper.
20
Dialekter
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Svenska dialekter
Den lingvistiska definitionen av en svensk
dialekt
är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till
fornnordiskan
. De kallas ofta
bygdemål
eller
sockenmål
. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som
Orsa
och
Älvdalen
Dalarna
Skellefteå
Västerbotten
Kalix
Norrbotten
eller
Närpes
Österbotten
har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre
kasussystem
. Dessa dialekter kan vara näst intill obegripliga för de flesta svenskar och betraktas ibland som egna språk. De flesta av talarna behärskar även rikssvenska (eller
högsvenska
som i fallet med de finlandssvenska).
Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda
socknar
. Traditionellt har de sammanförts till sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i fråga om grammatik, uttal och ordförråd. Gränserna mellan dessa områden är inte skarpa, och indelningen har mest en pedagogisk funktion.
21
22
Dialektområde
Utbredning
Norrländska
mål
Norrland
utom södra
Hälsingland
Härjedalen
och
Gästrikland
Sveamål
Svealand
utom
Värmland
, större delen av
Östergötland
samt
Norrlandskusten
upp till och med södra
Hälsingland
. Dialekterna i
Särna
och
Idre
brukar undantas.
Östsvenska
mål
Svensktalande bygder i
Finland
(främst i
Österbotten
Egentliga Finland
Nyland
och
Åland
) och i
Estland
Götamål
Västra och norra
Götaland
(ibland undantas
Bohuslän
) samt
Värmland
Sydsvenska
mål
Skåne
Blekinge
, södra
Halland
och södra
Småland
Gotländska
Gotland
Se även
rikssvenska
finlandssvenska
estlandssvenska
och
åländska
Officiell status
redigera
redigera wikitext
I den språklag som trädde i kraft 1 juli 2009 anges att svenskan är huvudspråk i Sverige.
23
Det innebär att svenska är samhällets gemensamma språk, som alla som bor i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas. Lagen innebär också ett starkare skydd för det svenska
teckenspråket
och för de fem
nationella minoritetsspråken
finska
jiddisch
meänkieli
romani chib
och
samiska
. Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk. Den som har ett annat modersmål än svenska, svenskt teckenspråk eller nationellt minoritetsspråk ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.
24
Även om svenskan har varit officiellt administrativt och
liturgiskt
språk sedan tidigt 1500-tal ansågs det fram till nyligen inte nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som
officiellt språk
i Sverige. Så sent som den 7 december 2005 beslutade
Sveriges riksdag
med röstsiffrorna 147 mot 145 att inte anta svenskan som officiellt majoritetsspråk utan att även fortsättningsvis endast benämna svenskan som huvudspråk. Beslutet kritiserades, bland annat av
Sture Allén
, ledamot av
Svenska Akademien
25
I Finland är svenska ett av landets två nationalspråk, i nästan alla sammanhang officiellt jämställt med
finskan
(se
Språk i Finland
). Svenska är ensamt officiellt språk på
Åland
, en autonom del av Finland, där 97
procent av de 26
000 invånarna har svenska som modersmål. Svenska är också ett av
Europeiska unionens officiella språk
26
Språkmyndigheter
redigera
redigera wikitext
Svenska Akademiens
lokaler i
Stockholm
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Institutionen
Språkrådet
kan dock ses som Sveriges officiella språkorgan och finansieras av den svenska regeringen. Det har dock inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som
Académie française
har som mål.
27
Språkrådet består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive
Svenska Akademien
. Dess främsta medel för att reglera språket är genom
ordböcker
som
Svenska Akademiens ordbok
(SAOB) och
Svenska Akademiens ordlista
(SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning (främst
Svenska skrivregler
). Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
Den rikliga utgivningen av ordböcker och språkhandböcker under senare år,
Svenska Akademiens grammatik
(1999),
Svenska Akademiens språklära
(2003),
Svenskt språkbruk
(2003),
Svenska språknämndens uttalsordbok
(2003),
Språkriktighetsboken
(2005), jämte databaser på internet såsom
SAOB
28
Språkbanken
29
, är ett led i den nordiska språkvårdens målsättning att göra språkets regler och normer tydliga och tillgängliga för alla. Utgivningen av sådana böcker har fått språkvetare som
Sture Allén
och
Catharina Grünbaum
att kalla svenskan för ett av världens bäst beskrivna språk.
I Finland regleras svenskan av Svenska avdelningen vid
Institutet för de inhemska språken
som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att
finlandssvenskan
inte fjärmar sig från
sverigesvenskan
i för hög grad. Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken har till exempel gett ut
Finlandssvensk ordbok
som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.
Svensk språkhistoria
redigera
redigera wikitext
Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från
folkvandringstid
till
nutid
samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text. Ett särskilt fokus ligger på aktuell forskning om svenskans historia. Text och språk under olika perioder studeras med hänsyn till de språkliga nivåerna (
fonologi
morfologi
lexikon
och
syntax
) samt med hänsyn till genre och textens fysiska form i exempelvis handskrifter eller tryckta böcker.
Språkförändring
redigera
redigera wikitext
Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
Fornnordiska
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Fornnordiska
På 700-talet hade det germanska språk som talades i
Skandinavien
urnordiska
) undergått några större förändringar och utvecklats till
fornnordiska
. Detta språk började undergå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade under 800-talet i att två olika dialekter, en västlig och en östlig, utvecklades:
fornvästnordiska
och
fornöstnordiska
Fornnordiska skrevs med den yngre
futharken
Fornöstnordiska
benämns ofta
rundanska
respektive
runsvenska
i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med
runalfabetet
(s.k.
futhark
). Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den 24-typiga äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika
fonem
. Exempelvis användes runan som betecknade
vokalen
också för att skriva
och
, och runan för
användes även för att skriva
. När det gäller konsonanter skrevs både
tonlösa
och
tonande
varianter av samma
konsonant
med samma runa (till exempel t och d, eller p och b). För att förtydliga runorna utvecklades senare ett system med så kallade
stungna runor
, där flera runor även fanns i en stungen variant (med en prick i), för att minska antalet
fonem
per runa och därmed underlätta tolkandet av runorna. I samband med kristendomens införande på 1000-talet tillfördes nya ord till svenskan, till exempel
kyrka
präst
mässa
och
paradis
30
Den ungefärliga utbredningen av
fornnordiska
under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten
fornvästnordiska
och i de orange
fornöstnordiska
. Det rosa avser
forngotländskans
utbredning och det gröna de övriga
germanska språken
som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag. Gult avser
fornengelska
och blått avser
krimgotiska
Fornsvenska
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Fornsvenska
På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i
fornsvenska
och
forndanska
dialekter. En viktig skillnad är att forndanska, till skillnad från fornsvenska, fullständigt hade monoftongerat de primära diftongerna
æi
au
och
øy
till
och (de två senare)
. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet.
Fornsvenska
är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av
landskapslagarna
Västgötalagen
, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den
katolska kyrkan
och dess olika
klosterordnar
, som introducerade många nya lånord från
grekiska
och
latin
. Latinets komplicerade meningsbyggnad fick inflytande över skriftspråket.
30
I och med
Hansans
uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte
lågtyska
tydliga spår i både svenskan och danskan. Hansans inflytande bidrog till att vissa svenska städer tog emot många tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska
suffix
och till och med
konjunktioner
in direkt från tyskan.
Be-
ge-
och
för-
i början på dagens svenska ord kommer oftast närmast av lågtyska
be-
ge-
och
vor-
. Det gamla ordet för öppningar i en vägg –
vindöga
– (jfr norska
vindu
och engelska lånordet
window
) ersattes med ordet
fönster
som i sin tur kommer från latinets
fenestra
, som i sin tur är ett lån från
etruskiskan
. Ordet
eldhus
blev till
kök
gälda
blev
betala
tunga
blev till
språk
och som synonym till
börja
infördes ordet
begynna
30
Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från
nederländskan
Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. Lågtyskan och de nordiska dialekterna delade därför redan en mängd ord. Exempelvis är
borgare
ett lågtyskt lånord, men
borg
är nordiskt,
riddare
är lågtyskt, men
rida
är nordiskt,
köpman
är från lågtyskan, men
köpa
och
man
tillhör det tidigare ordförrådet,
förbjuda
kommer från lågtyskan, men både
för
och
bjuda
fanns innan i svenskan och så vidare. Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat
kasus
- och
genussystem
Substantiv
adjektiv
pronomen
och vissa
räkneord
böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna
nominativ
och
genitiv
även inkluderade
dativ
och
ackusativ
. Genussystemet påminde mer om det i modern
tyska
. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus:
utrum
(tidigare ofta kallat
reale
).
Verbböjningen
var också mycket mer komplex; i den ingick såväl
indikativ
som
konjunktiv
och verb böjdes efter både person och
numerus
. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av
ligaturer
som
. Kombinationerna
aa
och
oe
skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna
och
Exakt när dialekter som
gutniska
eller
älvdalska
började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Gutniskan splittrades dock från svenskan långt innan danskan gjorde det.
Nysvenska
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Nysvenska
Framsidan på
Gustav Vasas bibel
från 1541. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swenſko. Tryckt i
Upſala
. 1541".
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av
tryckpressen
och
reformationen
. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade
Gustav Vasa
en svensk bibelöversättning, efter starkt inflytande och påtryckning av protestanten Martin Luther. En version av
Nya testamentet
utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas
Gustav Vasas bibel
. Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den – med återkommande revideringar – förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var
Laurentius Andræ
och bröderna
Laurentius
och
Olaus Petri
. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
Gustav Vasas bibel anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna
och
samt användningen av
ck
istället för
kk
efter kort vokal (liksom den originella stavningen av
och
). Översättarna var måna om att behålla självständigheten i språket. De undvek därför tyska och danska lånord samt de tunga latinska konstruktionerna. Resultatet var ett kärnfullt språk med anknytning till äldre svensk tradition och som kom att bilda grunden till nysvenskans utveckling.
31
Även om Gustav Vasas bibel hade en mycket stark prägel på
ortografin
, och medförde en stabilisering av språket,
30
så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Stor betydelse för folkets förmåga att läsa och skriva svenska fick
kyrkolagen
från 1686. Prästerskapet blev efter denna lag skyldigt att kontrollera att folk kände till viktiga passager i Bibeln och
Luthers lilla katekes
, och läskunnigheten fick därmed redan tidigt en stor spridning i Sverige.
30
Samuel Columbus
bok "
En swensk ordeskötsel
" från 1680 propagerade för svenskans användning och för att skriva som svenskan talades. Under andra hälften av 1600-talet började
Karl XI
och senare
Karl XII
utfärda förordningar till präster och diplomater om att främja svenska gentemot främmande ord och språk.
32
Franskan upphöjs till ett statusspråk inom de europeiska kungahusen och adeln under 1600-talet. Franskan, liksom
upplysningen
och det ökade intresset för
kultur
, bidrog med många nya ord under 1700-talet: ord som
möbel
balkong
garderob
salong
parfym
mustasch
kastrull
balett
och
pjäs
lånas in. Vid denna tid uppstod även en bildad medelklass som läste tidningar: ett tidningsspråk började utvecklas. Ett svenskt vetenskapsspråk uppkom också till följd av många framgångsrika svenska vetenskapsmän såsom
Carl von Linné
och
Anders Celsius
30
Under 1700-talet utkom "
Sweriges rikes lag
" med ett modernt språk, liksom flera grammatikor och handledningar som moderniserar skriftspråket.
32
År 1786 grundas den
Svenska Akademien
, vars syfte är att främja det svenska språkets "renhet, styrka och höghet". Under 1800-talet tillkommer ordförråd som handlar om industrialisering, resor och sport. Många ord flödar in från engelska;
räls
lokomotiv
station
jobb
strejk
bojkott
turist
sport
och
rekord
30
Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av
versaler
var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och påverkan från tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav, var stor. Viktiga språkhändelser under 1800-talet inkluderar Carl Gustaf Leopolds avhandling om stavning, införande av folkskolan 1842 och den Svenska Akademiens ordlista år 1874.
32
En viktig förändring i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till
/ʃ/
(så småningom till
/ɧ/
i sydliga dialekter) och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till
/dʒ/
och
/tʃ/
(och så småningom till /j/ och
/ɕ/
) före främre vokaler.
Nusvenska
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Nusvenska
"Nazisterna ha tagit makten i Österrike. Tyska trupper marschera in över gränsen."
Verbens pluralformer användes i text fram till 1950-talet. Här är ett exempel från
Östergötlands Dagblad
1938. Pluralformerna har i talspråk fortsatt att användas i vissa dialekter.
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med
industrialiseringen
och
urbaniseringen
av Sverige – vilken var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden – började en ny typ av skribenter sätta spår i
svensk litteratur
. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nationalspråk som utvecklades. De som vill ha ett årtal brukar sätta 1879, året för
Röda rummet
och genombrottet för
August Strindberg
(1849–1912), en av de mest inflytelserika författarna.
En
stavningsreform
, påbjuden av
ecklesiastikminister
Fridtjuv Berg
1906, satte en gräns för det som sedan kallades
gammalstavning
haf
blev
hav
rödt
blev
rött
och så vidare. Den inte så urgamla skrivregeln, som skilde mellan particip- och supinumformer:
huset är måladt
jag har målat
, var det nog få som saknade, men avvecklingen av
hv-stavningen
i till exempel frågeord som
hvem
hvar
, har beklagats av fler, då den innebar att svenskan fjärmade sig från norskan och danskan.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig sedan stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi komma" mot det moderna "vi kommer") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel
inversionen
"Och beslutade styrelsen att..."), var språket i princip identiskt med dagens svenska. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
Den största förändringen som skett är en allmän stilförskjutning av den formella svenskan mot det mer lättlästa och talspråkliga. De tydligaste exemplen är förkortningen av ett litet antal vanliga verb:
Tager
skrivs
tar
ikläda sig
skrivs
klä sig i
Skall
verkar vara på tillbakagång, men ännu stavar många det hellre så än
ska
. Under 1970- och 80-talen verkade former som
sen
för
sedan
nån
för
någon
dom
för
de/dem
och
dej
för
dig
vara på frammarsch, men den utvecklingen tycks ha hejdats. Men konjunktioner som
ehuru
därest
och
ity
har fått vika för talspråkligare synonymer:
fast
om
och
därför
. Sedan 1970-talet har utvecklingen mot – och utbildning för – begriplig brukssvenska i myndigheters språkbruk varit en av den svenska
språkvårdens
viktigaste kamper.
En viktig språksocial förändring skedde från slutet av 1960-talet med den så kallade
du-reformen
. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i
tredje person
komplicerade frågan ytterligare. I försök att kringgå problemet uppstod omskrivningar som "vad får det lov att vara?" eller "tas det socker i kaffet?" Runt sekelskiftet 1900 försökte många ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det som används i
franska
och
tyska
. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" (eller tredje person: "Kan hon ge mig ett kvitto?") för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang. Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken är en marginell företeelse.
33
Ljudlära
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Svensk fonologi
Svenska har 17 eller 18 vokaler (kort /e/ och
/ɛ/
sammanfaller i de flesta dialekter). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt
/ɧ/
har ett stort antal
varianter
, oftast beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och sociala sammanhang.
Svenskans ordmelodi,
prosodi
, är ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.
Vokaler
redigera
redigera wikitext
Vokalfonem i det mellansvenska
standardspråket
, efter Engstrand (1999).
34
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvantitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat
/ɛ/
uttalas som
[ə]
(eller
schwa
) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även
diftonger
där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Konsonanter
redigera
redigera wikitext
Från Engstrand (2004), s. 167
bilabial
labiodental
dental
alveolar
palatal
velar
glottal
klusiler
approximanter
frikativor
tremulanter
nasaler
Det unika svenska fonemet
/ɧ/
sje-ljudet
eller en
tonlös palatal och velar frikativa
) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de
akustiska
elementen i de olika varianterna av
/ɧ/
är relativt lika skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext, och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är
[ɧ]
-liknande ljud med undantag för
[ʂ]
Värmland
och i
Norrland
och
[ʃ]
i finlandssvenskan. Även
uvulara
uttal,
[χ]
, används i många varianter påverkade av invandrarspråk som
arabiska
kurdiska
och
persiska
35
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna
[ʐ]
och
[ʂ]
och mycket ofta som
approximanten
[ɹ]
. Även
tappar
som
[ɾ]
är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal (
tungrots-r
) som
[ʀ]
och
[ʁ]
. I småländska förekommer en blandning av skorrande r och
tungspets-r
, beroende på ställningen i ordet; exempelvis uttalas i ordet
röra
det första r:et som tungspets-r, och det andra r:et skorrande, medan det i västgötskan är tvärtom: det första skorrande och det i mitten med tungspetsen. Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna.
/kɑrta/
uttalas alltså således
[k
ɑʁta]
36
Prosodi
redigera
redigera wikitext
Ordprosodi
redigera
redigera wikitext
Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av
rikssvenska
. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
formel
['fɔrmɛl]
formell
[fɔr'mɛl]
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade
tonala
ordaccenter
. Dessa benämns ofta
akut
respektive
grav accent
, men även
accent 1
respektive
accent 2
, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som
finlandssvenska
överkalixmål
och vissa varianter av
dalmål
är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut (accent 1) eller grav accent (accent 2). Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ordrötter använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
and-en
['ándən]
ande-n
['àndən]
Presensböjda verb med
-ar
har i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav):
hoppar
räknar
talar
. De med
-er
har oftast accent 1 (akut):
åker
springer
Fras- och satsprosodi
redigera
redigera wikitext
Frasbetoning i svenska sker, åtminstone för modersmålstalare, vanligen omedvetet. Det handlar då till stor del om betoning av betydelsebärande ord i slutet på en fras, till exempel: ”Nu skulle det vara gott med en liten kopp
kaffe
”, där alltså ”kaffe” betonas. Också lexikaliserade fraser har betoningen i slutet av frasen, som i uttrycket ”sitta fint”, jämför ”Nu skulle det sitta
fint
med en liten kopp
kaffe
”. Även partikelverb har vanligen betoningen på partikeln som kommer sist, som i ”komma på”, t.ex. ”Nu kom jag
på
att det skulle sitta
fint
med en liten kopp
kaffe
.”
Satsbetoning förekommer i svenska i likhet med många andra språk. Satsbetoning är betoning av den för sammanhanget viktigaste informationen, alltså som frasbetoning, med skillnaden att satsbetoning mer medvetet styrs av talaren. Det behöver då inte heller vara den sista delen i satsen som framhävs genom betoningen: "Nu skulle det vara gott med en
liten
kopp kaffe". Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen.
Satsintonation, det vill säga ändring av tonhöjd vid yttrande av satsen, signalerar vilken typ av yttrande det rör sig om. På svenska används normalt en lätt fallande tonhöjd för vardagligt konstaterande eller beskrivande yttranden ("En liten kopp kaffe skulle vara gott"), medan en jämn tonhöjd kan ange att yttrandet kommer att få en fortsättning ("En liten kopp kaffe skulle vara gott - men inte just nu"). En stigande tonhöjd signalerar en fråga som kan besvaras med ja eller nej: "En kopp kaffe?".
37
Fonotax
redigera
redigera wikitext
Som i många andra
germanska språk
tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa
slaviska språk
så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svenskt
morfem
kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom
/ŋ/
kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera
genitiv
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt
/ɛ/
sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a]
[ɛ]
och
[ə]
38
Grammatik
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Svenskans grammatik
Svenska
substantiv
och
adjektiv
böjs i två
kasus
nominativ
och
genitiv
) och två
numerus
(singular och plural).
Pronomen
har även speciella
objektsformer
. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus,
neutrum
eller
utrum
(äldre benämningar
reale
och
realgenus
), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
singular
plural
obestämd form
bestämd form
obestämd form
bestämd form
nominativ
fisk
fisken
fiskar
fiskarna
genitiv
fisks
fiskens
fiskars
fiskarnas
Som i andra
germanska språk
finns det förförställd bestämd
den/det
och obestämd
en/ett
artikel
, som i engelskans
the
och
a/an
eller tyskans
der/die/das
och
ein/eine/ein
, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som
demonstrativa pronomen
tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla
dativböjningen
. "Hon" har följande tre former:
hon
hennes
henne
Verb böjs enligt
tempus
och i viss mån
modus
. Även om
imperativformen
i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan
indikativ
och
konjunktiv
. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbet
vara
vore
, som fortfarande kan anses som levande.
Particip
i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
Perfekt particip: "en stekt fisk"
Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används
hjälpverbet
"ha" med verbet böjt i
supinum
, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika
prepositioner
som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskan
syntaktiska
drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används
V2-regeln
i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter
adverbial
och
bisatser
. Prepositionsuttryck placeras i ordningen
rum-sätt-tid
, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.
Ordförråd
redigera
redigera wikitext
Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom
tyska
(främst
lågtyska
) och i viss mån
engelska
lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av
latinskt
eller
grekiskt
ursprung, ofta lånat via
franska
och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är
översättningslån
som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull").
Finlandssvenskan
har ofta egna termer som står närmare motsvarande
finska
ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr.
parapluie
), "nivå" (fr.
niveau
) och "ateljé" (fr.
atelier
).
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både
tyska
och
nederländska
kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt
verb
som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".
Svenska ord har i viss mån också lånats till andra språk, Wikipedia har en
lista över svenska ord i andra språk
. Särskilt
finskan
har fått många lånord från svenskan genom den geografiska och historiskt politiska närheten, där även dialektala ord från
finlandssvenskan
har givit upphov till ord i finskan (till exempel har det finlandssvenska ordet
halare
för
overall
givit finskans ord
haalari
för samma sak).
Skriftsystem
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Svenska alfabetet
Bokstaven
infördes för första gången i svenskan under 1500-talet. Den har senare lånats in till bland annat
norska
och
danska
Det svenska alfabetet omfattar 29 bokstäver och utgör en variant av det
latinska alfabetet
. De första 26 bokstäverna är gemensamma med det latinska alfabetet, och därefter har vokalerna
och
placerats. Dessa bokstäver skapades på 1500-talet som utvecklingar av att skriva bokstavsparen ao, ae och oe ovanpå varandra. Alla dessa tecken räknas som svenska bokstäver, snarare än som bokstäver med
diakritiska tecken
ovanför, som i t.ex.
tyska alfabetet
. Fram till den 13:e upplagan av
Svenska Akademiens Ordlista
, som kom ut 2006, betraktades
som en variant av
, och den förekommer, liksom
och
, främst i namn och lånord.
Diakritiska tecken
som sådana är ovanliga i svenskan;
används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett
. Det gäller särskilt när betoningen ändrar begreppets betydelse, (såsom
ide
jämfört med
idé
). I förekommande fall kan även
akut accent
och
grav accent
hittas i namn och utländska ord. Bokstaven
används för att beteckna enhetskostnad, och är ett lån från franskan. Den tyska bokstaven
behandlas som en variant av
och återges ibland i utländska namn.
Dieresis
används i vissa undantag, till exempel i namnet "Aïda".
I den svenska
ortografin
används
kolon
på samma sätt som i exempelvis engelskan, men med några undantag. Kolon används för att avdela enhetsdifferenser mellan siffror, som i
10:50 kronor
samt för förkortningar såsom
3:e
istället för
tredje
eller
S:t/S:ta
för
Sankt/Sankta
. På samma sätt behandlas alla typer av
suffix
som kan placeras efter siffror, bokstäver och förkortningar, som till exempel,
första a:t
och
cd:n
39
Se även
redigera
redigera wikitext
Förortssvenska
Lista över svenska ord i andra språk
Lånord#Lånord_i_svenskan
Svensk ortografi
Språk i Finland
Språk i Sverige
Sveriges officiella minoritetsspråk
Svenska (skolämne)
Det andra inhemska språket
Obligatorisk svenskundervisning i Finland
Referenser
redigera
redigera wikitext
Noter
redigera
redigera wikitext
Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära (2003), sid 70
Crystal (1999), "Scandinavian"
Parkvall (2009), genom Ethnologue.
”Swedish”
Läst 19 januari 2019
”Finlandssvenskarna blev fler”
Hufvudstadsbladet
. 18 mars 2011. Arkiverad från
originalet
den 8 april 2014
Läst 18 mars 2011
Delsing, Lars-Olof and Katarina Lundin Åkesson (2005).
Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska
Arkiverad
14 maj 2011 hämtat från the
Wayback Machine
PDF
. Nordiska rådet.
”Swedish-speaking Finns”
. US Library of Congress
Läst 4 mars 2013
Hedberg, Charlotta (2005)
The Finland-Swedish Wheel of Migration
. Doktorsavhandling. Uppsala universitet: Institutionen för kulturgeografi
"svenska".
NE.se. Läst 3 mars 2013.
Estlandssvenskarna
Arkiverad
12 augusti 2010 hämtat från the
Wayback Machine
, Estlandssvenskarnas kulturförening
Asu et al (2009).
The acoustics of Estonian Swedish long close vowels as compared to Central Swedish and Finland Swedish
Arkiverad
5 augusti 2010 hämtat från the
Wayback Machine
PDF
Fonetik 2009: Proceedings
, Lingvistiska institutionen, Stockholms Universitet.
Many Languages, One America
Arkiverad
3 december 2005 hämtat från the
Wayback Machine
. U.S. English Foundation (2005). Retrieved on 2007-11-27.
”2006 Census: Highlight tables”
. 2.statcan.ca
Läst 28 september 2008
Svenskar i världen
, läst 2013-03-29.
Brunberg, Göte.
”Estlandssvenskarna”
. Estlandssvenskarna kulturförening SOV. Arkiverad från
originalet
den 18 mars 2013
Läst 7 mars 2013
”Till minne av deportationerna den 14 juni 1941 | Estlandssvenskarnas kulturförening”
. 14 juni 2022
Läst 1 januari 2024
POPULATION BY ETHNIC NATIONALITY, MOTHER TONGUE AND CITIZENSHIP
Arkiverad
6 april 2009 hämtat från the
Wayback Machine
, Eesti Statistika, hänvisat 8.12.2010
(engelska)
”RL21442: POPULATION BY ETHNIC NATIONALITY, MOTHER TONGUE, CITIZENSHIP, SEX, AGE GROUP AND PLACE OF RESIDENCE (SETTLEMENT REGION), 31 DECEMBER 2021”
(på engelska).
PxWeb
Läst 1 januari 2024
”Sverige i Argentina | Oberá den svenska staden”
. Arkiverad från
originalet
den 24 maj 2012
Läst 8 november 2015
Ola Säll
(20 mars 2009).
”Svenska emigrantspår följs i Namibia”
(på svenska).
SVD
Läst 8 februari 2015
Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red
(2010).
Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige
(1. utg.). Stockholm: Norstedt. sid.
9–10.
Libris
11789368
ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.)
Dahlstedt Karl-Hampus, Ågren Per-Uno, red
(1954).
Övre Norrlands bygdemål: berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt = Les parlers du Norrland septentrional (Suède): textes en patois avec des commentaires et un aperçu dialectologique
. Skrifter / utg. av Vetenskapliga biblioteket i Umeå, 0501-0799
; 1. Umeå: Vetenskapliga bibl.
Libris
409962
Svenska blir huvudspråk i Sverige
Arkiverad
3 november 2011 hämtat från the
Wayback Machine
Sveriges Television. Läst 2009-09-17.
Viktigare lagar och förordningar inför halvårsskiftet 2009.
Arkiverad
15 maj 2011 hämtat från the
Wayback Machine
Tobias Harding (2009) Ärans och hjältarnas språk? Det politiska försvaret av svenska språket från 1500-talet och framåt
”Vanliga frågor om EU:s språkpolitik”
Läst 29 juni 2009
Språkrådet (2009).
Om språkrådet
Arkiverad
9 februari 2014 hämtat från the
Wayback Machine
För mer information, se
SAOB:s webbplats
För mer information, se
Språkbankens databas på internet
Grünbaun, Katharina.
Svenska språket
PDF
. Svenska institutet.
Utbildningsradion (2000).
Mer än bara ord - Bibeln i vårt kulturarv
Arkiverad
15 maj 2011 hämtat från the
Wayback Machine
Språkrådet (2009).
Milstolpar i svensk språkpolitik
Arkiverad
30 oktober 2009 hämtat från the
Wayback Machine
Nationalencyklopedin
, artiklarna "du-tilltal" och "ni-tilltal".
Handbook of the International Phonetic Association
, s. 140-42
Garlén (1988), s. 71-72
Garlén (1988), s. 73-74
Bolander 2012, s. 64-66
Garlén, s. 101-114
Svenska språknämnden, s. 154-56
Källor
redigera
redigera wikitext
Bergman, Gösta
(1980).
Kortfattad svensk språkhistoria: [en översikt över det svenska språkets utveckling från de äldsta nordiska runinskrifterna fram till vår egen tid]
. Prismaserien, 99-0108495-4
(4. uppl.). Stockholm: Prisma.
Libris
7406305
ISBN 91-518-0644-4
Bolander, Maria (2002)
Funktionell svensk grammatik
ISBN 91-47-05054-3
Crystal, David
(1999)
The Penguin Dictionary of Language
ISBN 0-14-051416-3
Engstrand, Olle (2004)
Fonetikens grunder
ISBN 91-44-04238-8
Elert, Claes-Christian (2000)
Allmän och svensk fonetik
ISBN 91-1-300939-7
Garlén, Claes (1988)
Svenskans fonologi
ISBN 91-44-28151-X
Harding, Tobias (2009)
Ärans och hjältarnas språk? Det politiska försvaret av svenska språktet från 1500-talet och framåt
af Hällström-Reijonen, Charlotta & Mikael Reuter (2008)
Finlandssvensk ordbok
ISBN 978-951-50-1749-9
Kotsinas, Ulla-Britt (1994)
Ungdomsspråk
ISBN 91-7382-790-8
Ladefoged, Peter
Maddieson, Ian
(1996)
The Sounds of the World's Languages
ISBN 0-631-19815-6
Pettersson, Gertrud (1996)
Svenska språket under sjuhundra år
ISBN 91-44-48221-3
Svensson, Lars (1974)
Nordisk Paleografi
, Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Serie A,
ISSN
0347-8971
; 28, Lund
: Studentlitteratur,
ISBN 91-44-05391-6
Bolander, Maria (2012)
Funktionell svensk grammatik
ISBN 978-91-47-10525-0
Thorén, Bosse (1997)
Swedish prosody
www.gammalsvenskby.se/
– Gammalsvenskby, med inspelningar av ukrainsk svenska.
Dagens Industri
2005-05-03
Statistics Finland
Kommunerna.net
Nationalencyklopedin
, artiklarna
svenska
du-tilltal
ni-tilltal
svenskbyborna
Svenskbyborna
US English Foundation,
English in America: A Study of Linguistic Integration
(Washington DC: US English Foundation, 2005)
Vidare läsning
redigera
redigera wikitext
Teleman et al (1999).
Svenska Akademiens grammatik
. Stockholm: Norstedts.
ISBN 91-7227-126-4
Hultman, Tor G (2003).
Svenska Akademiens språklära
. Stockholm: Norstedts.
ISBN 91-7227-351-8
Svenska Språknämnden (2005). Språkriktighetsboken. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.
ISBN 978-91-7227-381-8
Svenska Språknämnden (2003). Svenskt språkbruk – ordbok över konstruktioner och fraser. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.
ISBN 978-91-7227-346-7
Periodika
redigera
redigera wikitext
Språk och stil
: tidskrift för svensk språkforskning
. Uppsala: Adolf Noreen-sällskapet för svensk språk- och stilforskning. 2005-.
Libris
14190628
Svensk språkhistoria
redigera
redigera wikitext
Bergman, Gösta
(1970).
Kortfattad svensk språkhistoria
: [en översikt över det svenska språkets utveckling från de äldsta nordiska runinskrifterna fram till vår egen tid]
(2. bearb. och utvidgade uppl). Stockholm: Berling.
Libris
8078718
Karl Ljungstedt, ’’Grunddragen af modersmålets historia’’ (1898)
Projekt Runeberg
Pettersson, Gertrud
(2005).
Svenska språket under sjuhundra år
: en historia om svenskan och dess utforskande
(2., [uppdaterade] uppl). Lund: Studentlitteratur.
Libris
9929819
ISBN 9144039115
Wessén, Elias
(1992).
Svensk språkhistoria
([Ny utg.]). [Stockholm]: [Institutionen för nordiska språk, Univ.].
Libris
8225156
1, Ljudlära och ordböjningslära
Libris
8225157
ISBN 9186762265
2, Ordbildningslära
. Nytryck i nordiska språk, 1102-4232
; 5.
Libris
8225158
ISBN 91-86762-27-3
3, Grundlinjer till en historisk syntax
. Nytryck i nordiska språk, 1102-4232
; 6.
Libris
8225159
ISBN 91-86762-28-1
Skrifter
redigera
redigera wikitext
Natanael Beckman
(1912),
Annalstudier / Nat. Beckman.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113396197
ISSN
0039-6842
Natanael Beckman
(1914),
Principfrågor i svensk språkhistoria / Nat. Beckman.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113396228
ISSN
0039-6842
Ann-Mari Grönvik
(1918),
Tilltalsskicket i svenskan / Ann-Mari Nordman.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113518906
ISSN
0039-6842
Gustaf Adolf Hedberg
(1923),
Ett försök till förklaring av ordstävet
kaka söker maka
/ G. A. Hedberg.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113518955
ISSN
0039-6842
Hilkka Hiilos
(1968),
Om predikatsfyllnadens inkongruens i uttryckstypen
ärter är gott
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113528467
ISSN
0039-6842
Ilkka Hirvonen
(1987),
Konstruktionstyperna denne man och denne mannen i svenskan
: en språkhistorisk undersökning / av Ilkka Hirvonen.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113529889
ISSN
0039-6842
Tor Karsten
(1918),
Ett par språkhistoriska anmärkningar / T. E. Karsten.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113518903
ISSN
0039-6842
Hanna Lehti-Eklund
(1990),
Från adverb till markör i text
: studier i semantisk-syntaktisk utveckling i äldre svenska / Hanna Lehti-Eklund.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113529912
ISSN
0039-6842
Jan Lindström
(1999),
Vackert, vackert!
: syntaktisk reduplikation i svenskan / Jan Lindström.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113529968
ISSN
0039-6842
Arnold Nordling
(1923),
Fortisbetoningens orsaker och läge i svenska sammansättningar
: föredrag / Arnold Nordling.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113518959
ISSN
0039-6842
Olav Panelius
(1940),
Ändelsevokalerna i Upplandslagen / Olav Panelius.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113524558
ISSN
0039-6842
Antti J. Pitkänen
(1979),
Binominala genitiviska hypotagmer i yngre nysvenska / av Antti J. Pitkänen.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113528532
ISSN
0039-6842
Beatrice Silén
(1997),
Agentadverbialet i modern svenska / Beatrice Silén.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113529957
ISSN
0039-6842
Väinö Solstrand
(1925),
Svensk stavelseförlängning
: med särskild hänsyn till språket i Åland och Uppland / Väinö Solstrand.
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
, Helsingfors,
Wikidata
Q113518973
ISSN
0039-6842
Externa länkar
redigera
redigera wikitext
Wiktionary har ett uppslag om
svenska
Ordbok
Wikimedia Commons har media som rör
svenska
Bilder & media
Institutet för språk och folkminnen i Sverige
Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Finland
Svenska Akademiens Ordbok
– beskriver det svenska språket ur ett historiskt perspektiv.
Nordiska språk
Urnordisk språkutveckling
urindoeuropeiska
urgermanska
urnordiska
urvästnordiska
uröstnordiska
urgutniska
fornnordiska
forngutniska
fornvästnordiska
fornöstnordiska
ᛎ/ᛋ
ᛑ/ᚧ
ᛔ/ᛕ
ᛍ/ᛋ
ᛐ/ᚦ
ᛦ/ᛨ
ᛎ/ᛋ
Östnordisk språkutveckling
dalmål
uröstnordiska
fornöstnordiska
forndalska
egentliga dalmål
nedansiljanmål
ovansiljanmål
västerdalsmål
danska
uröstnordiska
fornöstnordiska
forndanska
rundanska
klassisk forndanska
yngre forndanska
nydanska
äldre nydanska
yngre nydanska
nudanska
gutniska
urgutniska
forngutniska
gutamål
svenska
uröstnordiska
fornöstnordiska
fornsvenska
runsvenska
klassisk fornsvenska
yngre fornsvenska
nysvenska
äldre nysvenska
yngre nysvenska
nusvenska
rikssvenska
högsvenska
finlandssvenska
estlandssvenska
Västnordisk språkutveckling
norska
urvästnordiska
fornvästnordiska
fornnorska
runnorska
äldre fornnorska
yngre fornnorska
nynorska
dansk-norska
norsk-norska
önordiska
urvästnordiska
fornvästnordiska
fornfäröiska
fornisländska
grönländsk nordiska
norn
önordiska (
nyfäröiska
nyisländska
Nordiska dialekter
danska dialekter
östdanska
bornholmska
halländska
(historiskt)
skånska
(historiskt)
jylländska
sydjylländska
östjylländska
västjylländska
isländska dialekter
norska dialekter
järska
trönderska
svenska dialekter
sveamål
dalmål
gotländska
halländska
skånska
Dalmål
ovansiljanmål
moramål
oremål
orsamål
sollerömål
venjansmål
våmhusmål
älvdalska
västerdalsmål
övre västerdalsmål
limamål
transtrandsmål
nedre västerdalsmål
flodamål
järnamål
malungsmål
mockfjärdsmål
nåsmål
äppelbomål
nedansiljanmål
bjursåsmål
bodamål
gagnefsmål
leksandsmål
rättviksmål
siljansnäsmål
ålmål
Pidginnordiska
borgarmålet
ryssnorska
Begrepp
finska språkstriden
norska språkstriden
skandinaviska
svorska
danism
finlandism
norvagism
svecism
svengelska
Övrigt
falska vänner
finska låneord i svenskan
Europeiska unionens officiella språk
Bulgariska
Danska
Engelska
Estniska
Finska
Franska
Grekiska
Iriska
Italienska
Kroatiska
Lettiska
Litauiska
Maltesiska
Nederländska
Polska
Portugisiska
Rumänska
Slovakiska
Slovenska
Spanska
Svenska
Tjeckiska
Tyska
Ungerska
Kultur i Sverige
Svenska språket
Litteratur
Konst
Musik
Teater
Arkitektur
Mat och dryck
Film
Formgivning
Mode
Humor
Serier
Vetenskap och filosofi
Sveriges kulturkanon
Auktoritetsdata
LCCN
sh85131135
GND
4116437-4
Libris XL
93lzl5lfc2l3hvc7
Katalogiserade verk.
Andra katalogiserade bidrag.
BNF
cb11933330z
(data)
NDL
00571515
NKC
ph127893
Hämtad från ”
Kategorier
Svenska
Språk i Finland
Språk i Norge
Språk i Sverige
V2-språk
Subjekt–verb–objekt-språk
Dolda kategorier:
Sidor som använder Phonos
Wikipediaartiklar med identifierare från LCCN
Wikipediaartiklar med identifierare från GND
Wikipediaartiklar med identifierare från LibrisXL
Wikipediaartiklar med identifierare från BNF
Wikipedia:Rekommenderade artiklar
Sidor som innehåller IPA
Svenska
Nytt ämne