Vladimir Lenin – Wikipedia

Vladimir Lenin – Wikipedia
Hoppa till innehållet
Från Wikipedia
Uppslagsordet ”Lenin” leder hit.
För andra betydelser, se
Lenin (olika betydelser)
Vladimir Iljitj Lenin
Владимир Ильич Ленин
Vladimir Lenin i juli 1920.
Ordförande i Folkkommissariernas Råd
Tid i befattningen
8 november 1917
21 januari 1924
Företrädare
Aleksandr Kerenskij
(som
president av provisoriska regeringen
Efterträdare
Aleksej Rykov
Josef Stalin
som
partiledare
Född
Vladimir Iljitj Uljanov
22 april
1870
Simbirsk
guvernementet Simbirsk
Kejsardömet Ryssland
Död
21 januari
1924
(53
år)
Gorki
Sovjetunionen
Gravplats
Leninmausoleet
Politiskt
parti
Rysslands socialdemokratiska arbetareparti
(1898–1903)
Rysslands socialdemokratiska arbetareparti
Bolsjevikerna
) (1903–12)
Bolsjevikpartiet
(1912–24)
Alma
mater
Sankt Petersburgs universitet
Yrke
Politiker, revolutionär, advokat
Maka
Nadezjda Krupskaja
(1898–1924, hans död)
Föräldrar
Ilja Uljanov
Maria Blank
Namnteckning
Vladimir Iljitj Lenin
egentligen
Vladimir Iljitj Uljanov
född
22 april
(10 april enligt
gamla stilen
1870
Simbirsk
Kejsardömet Ryssland
, död
21 januari
1924
Gorki
(utanför
Moskva
) i
Sovjetunionen
(i nuvarande
Ryssland
), var en
rysk
(sovjetisk)
politiker
, revolutionsledare och
marxistisk
teoretiker
. Han var ledare för
bolsjevikpartiet
och kom efter
oktoberrevolutionen
att bli ordförande i
Folkkommissariernas råd
Ryska SFSR
1917–1924, som tillsammans med tre andra sovjetrepubliker bildade en socialistisk union 1922;
Sovjetunionen
Efter sin död blev Lenin föremål för
personkult
inom Sovjetunionen och senare hela
östblocket
. Hans teorier ligger till grund för
marxism-leninismen
, vilket antogs som den officiella politiska ideologin i Sovjetunionen och dess lydstater. Efter slutet på Kalla Kriget fortsätter ett flertal länder, bland annat
Folkrepubliken Kina
, att se Lenin som en viktig ideologisk inspirationskälla.
Förespråkare av leninismen anser att Lenin var en förkämpe för arbetare, kvinnors och etniska minoriteters rättigheter i Ryssland.
Kritiker anser att Lenin var en diktator som lade grunden för den sovjetiska
enpartidiktaturen.
"Lenin" var ett revolutionärt täcknamn, som han antog i december 1901. Det kan uttydas "mannen från
floden
Lena
i Sibirien, dit han var förvisad under viss tid. En annan uppgift är att det skulle vara en kortform av Jelena, en kvinna Lenin korresponderade med.
Biografi
redigera
redigera wikitext
Uppväxt
redigera
redigera wikitext
Vladimir Iljitj Uljanov, omkr. 1885.
Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) föddes i ett välbärgat borgerligt hem i
Simbirsk
(nuvarande
Uljanovsk
), som son till folkskoleinspektören
Ilja Nikolaevitj Uljanov
, som förvärvat ärftlig adelstitel genom att nå statsråds rang, och
Maria Aleksandrovna Blank
. Lenins farfar var ryss och hans farmor
kalmuck
. Hans mormor var tysk och morfadern var
jude
och hette
Israel Blank
. Dennes mor var av svensk börd.
. Lenin själv
döptes
i den
rysk-ortodoxa kyrkan
men blev
ateist
vid ca 16 års ålder.
När Vladimir var barn följde han med sin far ut på landsbygden, där han såg den rådande missväxten och fattigdomen ute i Ryssland. Han avvisade dock sin moders förslag att ägna sig åt jordbruk.
Studier och tidigt politiskt liv
redigera
redigera wikitext
Lenin utmärkte sig i skolans högre årskurser och särskilt under sina studier i
latin
och
grekiska
. Den
intelligentsia
som han tillhörde var, i all sin mångfald av tänkare, genomsyrad av tron på revolutionen. En av dess tidigare representanter var
Nikolaj Tjernysjevskij
vars polemiska roman
Vad bör göras?
blev en central skrift för radikaler i Ryssland och andra länder. Tjernysjevskij tillbringade 25 år av sitt liv i straffkolonier; han blev en förebild för många ryska radikaler, däribland Lenin, som senare (men innan han själv upplevt revolutionen 1917) skrev att dennes verk förändrat hans liv och att det var hos honom man fick lära sig "hur en revolutionär bör verka, vilka regler han bör följa och vilka medel han bör använda". Lenin uppkallade en av sina egna böcker efter Tjernysjevskijs roman.
10
En annan av Lenins förebilder var hans äldre bror
Aleksandr Uljanov
som var medlem i den underjordiska socialistiska organisationen
Narodnaja volja
Narodnaja volja
stod bakom mordet på
tsar
Alexander II
år 1881. När
Narodnaja volja
1887 genomförde ett misslyckat attentat mot den dåvarande tsaren
Alexander III
arresterades brodern tillsammans med ett par kamrater.
Aleksander uppmanades under förhör att namnge de attentatsmän som inte hade gripits, i utbyte mot att friges. Om han vägrade skulle han avrättas. Alexander vägrade förråda de övriga i gruppen och blev avrättad. Detta hade en stor påverkan på Vladimir, som senare samma år blev arresterad och relegerad från
Kazanuniversitetet
, efter att ha deltagit i studentdemonstrationer. Han fortsatte dock med studierna på egen hand. Det var nu som den unge Lenin påbörjade sina studier i
marxism
. Lenin läste även
juridik
på distans och fick 1891 ett avgångsdiplom i detta ämne. Under några veckor arbetade han som
advokat
, en sysselsättning han avskydde, och han kom därefter aldrig att ha något avlönat förvärvsarbete i vanlig mening. År 1893 fick han åter tillstånd att bosätta sig i
Sankt Petersburg
Istället för att satsa på en juridisk karriär blev Lenin alltmer involverad i politisk verksamhet inspirerad av
Karl Marx
och
Friedrich Engels
teorier, vilka i sig sågs som samhällsfientliga av den tsaristiska regimen. Han grundade tillsammans med några andra unga marxister
Kampförbundet för arbetarklassens befrielse
1895; bland de medverkande märktes den senare
mensjeviken
Julyj Martov
, en blivande partikamrat inom det ryska socialdemokratiska partiet och senare en rival. I april 1895 reste Lenin till
Schweiz
Paris
och
Berlin
, där han träffade landsflyktiga ryska marxister, bland andra
Georgij Plechanov
i Schweiz. Den 7 december 1895, åter i Ryssland, blev han gripen och hölls fången i en isoleringscell av myndigheterna under ett år. I februari 1897 förvisades han till byn
Sjusjenskoje
i södra
Sibirien
Åren i exil
redigera
redigera wikitext
Under sin tid i sibirisk exil gifte han sig 1898 med den
socialistiska
aktivisten
Nadezjda Krupskaja
. I april 1899 publicerade han boken
Kapitalismens utveckling i Ryssland
. Under tiden i exil fortsatte han också sina studier och tillbringade dagarna främst med att läsa eller vandra i naturen kring floden
Jenisej
11
När han släpptes från fångenskapen år 1900 reste han först till St. Petersburg där han var bannlyst. Han blev dock ertappad av
ochranan
. När han frigavs kort därefter reste han till
Ufa
, dit hans fru Krupskaja förvisats, och därefter till
Centraleuropa
där han fortsatte sitt politiska arbete. Han gav bland annat ut tidningen
Iskra
, tidskriften
Zarja
och andra revolutionära skrifter som sedan smugglades in i Ryssland.
Lenin var medlem i
Rysslands socialdemokratiska arbetareparti
och var en stor beundrare av den marxistiske teoretikern
Karl Kautsky
och
Tysklands socialdemokratiska parti
, vilket han ansåg skulle leda den socialistiska revolutionen i Europa. I samband med den andra partikongressen i
London
1903 splittrades partiet i två fraktioner;
bolsjevikerna
som leddes av Lenin och
mensjevikerna
som leddes av
Julij Martov
. 1906 valdes Lenin till partiordförande för den bolsjevikiska fraktionen. 1907 flyttade han till
Finland
av säkerhetsskäl.
källa
behövs
Den socialdemokratiska
andra internationalen
hade beslutat att inga av dess medlemspartier skulle tillåta att ett krig mellan de europeiska staterna skulle bryta ut. När första världskriget bröt ut i augusti 1914 förväntade sig Lenin att den europeiska socialdemokratin skulle motarbeta kriget med strejkvapnet. Därför blev det en stor chock för Lenin när han läste i
Vorwärts
att större delen av de socialdemokratiska ledamöterna i
tyska riksdagen
hade röstat för krigskrediter.
Han fortsatte att resa genom Europa och deltog i många socialistiska möten och aktiviteter, däribland
Zimmerwaldkonferensen
1915. 1914 flyttade Lenin och Krupskaja till
Bern
och 1916 tog de sig över till
Zürich
där de i mars 1917 helt oväntat fick beskedet att revolutionen brutit ut i
Petrograd
Februarirevolutionen
redigera
redigera wikitext
Efter att den ryske tsaren
Nikolaj II
störtats genom
februarirevolutionen 1917
, önskade Lenin genast återvända till Ryssland för att ta del i
ryska revolutionen
; bolsjevikernas aktiva roll i februarirevolutionen hade varit försumbar. Lenin fick tillstånd (av Berlin, inte av Petrograd) att resa genom det krigförande
Tyskland
i ett
plomberat tåg
, och fortsatte sedan genom det neutrala Sverige. Plomberingen bestod i att två tyska soldater följde med i en egen kupé och vakade över att resenärerna inte kunde kontakta någon på vägen genom landet. Lenin hade själv krävt att han vid ankomsten till hemlandet skulle kunna visa upp detta eftersom han annars skulle kunna uppfattas som tysk agent.
Trots detta råder det inget tvivel om att resan företogs med tyska Utrikesdepartementets och rikskanslerns uttryckliga stöd, och enligt många forskare (till exempel George Katkov och Michael Pearson) och författaren
Alexander Solzjenitsyn
fick Lenin betydande ekonomiskt stöd av tyskarna under hela år 1917, även efter att hans parti gripit makten. Exakt på vilka vägar detta stöd förmedlades och vilka belopp det handlade om är oklart, även om det är troligt att
Jakob Fürstenberg
var en nyckelperson i överföringen. En hemlig tysk UD-rapport till kejsar
Wilhelm II
vintern 1918 talar om "en ständig ström av penningmedel" till revolutionära grupper i Ryssland, och inget annat parti tycks ha mottagit något betydande tyskt stöd.
12
Pearson anser dessutom att mycket tyder på att Lenin hade underrättelsekanaler till Berlin och därmed kunde få förvarning om tyska offensiver på östfronten.
neutralitet
ifrågasatt
Lenin i Sverige
redigera
redigera wikitext
Lenin och hans följe i Stockholm.
Lenin och hans följe lämnade Tyska kejsardömet med tågfärjelinjen
Trelleborg-Sassnitz
på torsdag den 12 april 1917 under eftermiddagen. Med på tåget var 32 personer, inkluderande Lenins hustru Nadezjda Krupskaja. De ankom till
Trelleborg
(inte direkt till Stockholm som ibland hävdas) den 12 april 1917 framåt kvällen. De togs emot av bl.a. Trelleborgs borgmästare, vänstersocialisten och den blivande tidningsmannen
Otto Grimlund
13
Tåget fortsatte mot
Malmö
. Ett smörgåsbord intogs på
Hotell Savoy
, varefter sällskapet fortsatte med nattåg till
Stockholm
14
Klockan 09.23 den 13 april anlände Lenin till huvudstaden och togs emot av
borgmästare
Carl Lindhagen
, redaktör
Ture Nerman
och riksdagsman
Fredrik Ström
. Sällskapet spatserade raskt över Vasagatan till hotell Regina. Här intogs frukost.
13
Det rapporterades även att Lenin köpt en
kostym
och skor på varuhuset
PUB
Stockholm
15
Lenin och hans följe avreste 18.37 samma dag till Torneå i Finland, som då var ryskt.
16
Lenins tågresa
genom Sverige genomfördes i en tid av djup konflikt mellan olika grupper inom den socialistiska rörelsen, och det socialdemokratiska partiet var på väg att splittras i två. Oenigheten gällde även Lenins besök. Vänsterfraktionen välkomnade Lenin men den socialdemokratiske riksdagsmannen
Erik Palmstierna
har i sina memoarer berättat att han ringde till sin kollega och partiledare
Hjalmar Branting
och föreslog att Lenin skulle skjutas eller fängslas. Förslaget avfärdades av Branting.
17
Lenins ingripande i ryska revolutionen
redigera
redigera wikitext
Lenin fortsatte tågresan genom Finland. Han anlände den 16 april 1917 till Finländska bangården, en av
Petrograds
järnvägsstationer och höll då ett politiskt tal för dem som kommit för att möta honom. Hans ankomst
radikaliserade
bolsjevikernas politik gentemot den provisoriska regeringen; Lenin inskärpte att inte ens ett delmål kunde anses uppnått för att monarkin nu upphört och att arbetare och bönder inte, enligt hans mening, hade någon anledning att förlita sig på en borgerlig republik. Detta stred inte bara mot vad många socialdemokrater ansåg utan också mot det Lenin skrivit i sin västeuropeiska exil. Den 17 april publicerade Lenin i
Pravda
sina "Aprilteser" där han bland annat förespråkade upprättandet av en sovjetrepublik.
18
Efter ett misslyckat revolutionsförsök i juli lyckades Lenin fly till Finland. Vid denna tid räknade inte många med att bolsjevikerna och deras ledare skulle kunna utöva något större politiskt inflytande, men under våren började partiet nå ut bland soldaterna och
Pravda
och andra publikationer fick allt större upplaga.
19
Den provisoriska regeringen oroade sig akut i första hand för kuppförsök från högeroppositionen, som ville återinsätta tsaren.
Lavr Kornilov
genomförde i september ett försök till statskupp som
Aleksandr Kerenskij
antogs stå bakom. Efterhand blev det allt tydligare att regeringen inte hade kontroll över landet och deserteringar bland trupperna blev allt vanligare. I det här läget fick Lenins paroll om
fred till varje pris
ett allt större gehör.
20
Lenin stod vid denna tid också inför hotet att bli kallad till förhör och kanske häktad i och med att den provisoriska regeringen hade kommit över spår av hans subsidier från tyska utrikesdepartementet. Detta var i en för Lenin synnerligen känslig punkt eftersom man fortfarande var i krig med Tyskland.
19
Under tiden i Finland skrev Lenin
Staten och revolutionen
. Han återvände i oktober och höll sig dold, eftersom han fortfarande var efterlyst. Han lyckades under stora svårigheter vid ett möte den 23 oktober, två veckor innan den kritiska dagen, övertyga sitt parti
21
om att satsa på en väpnad revolt (se
oktoberrevolutionen
) mot den sittande provisoriska regeringen. I
Staten och revolutionen
hade Lenin redogjort för hur den nya staten ska se ut, baserad på ett slags arbetarråd (
sovjeter
) och omdefinierade klarare än tidigare termen "
proletariatets diktatur
". Den hade funnits redan hos
Karl Marx
men får här innebörden att elitpartiet som förtrupp ska kontrollera alla samhällets centrala funktioner för att driva igenom revolutionen och slå ner motstånd.
Sovjetunionens ledare
redigera
redigera wikitext
Det här avsnittet anses
inte vara skrivet ur en
neutral synvinkel
(2023-12)
Motivering:
Avsnittet behandlar ensidigt krig och politiska utrensningar men beskriver inte andra aspekter av politiken i Sovjetunionen under Lenin (ekonomiska och sociala reformer mm)
Se eventuellt
diskussionssidan
för mer information. Ta inte bort mallen förrän
konsensus
uppnåtts.
Församlingar och krigsslut
redigera
redigera wikitext
Den 7–8 november 1917 skapade bolsjevikdelegaterna sovjetstaten under ledning av "Folkkommissariernas råd" med Lenin som ordförande.
22
Bland de första regeringsbesluten var införande av företagsråd på fabrikerna, vilket gav arbetarna inflytande, samt ett godkännande av att bönderna övertagit godsens egendomar. I praktiken hade många bönder redan tidigare tagit över adelsgodsens jord, och nu kom en bekräftelse på detta.
23
Den 19 januari 1918 avslog
duman
Lenins förslag var att makten skulle ges till sovjeterna.
25
Majoriteten i församlingen menade att man först borde skapa en demokratisk författning. Detta ogillades dock av sovjetregeringen som upplöste församlingen.
25
Därefter arresterades de oliktänkande deputerade, varav ett antal kom att mördas.
25
Under hotet av en tysk invasion ville Lenin omedelbart teckna fredsavtal i avvaktan på den revolution i västländerna som han trodde var snart förestående,
26
medan andra bolsjevikledare menade att man skulle fortsätta kriget för att på så sätt nå revolution också i
Tyskland
Trotskij
, som ledde förhandlingarna, intog en slags mellanposition och menade att ett fredsfördrag endast kunde undertecknas under förutsättningen att inga landområden förlorades. Sedan
Trotskij
avbrutit förhandlingarna med Tyskland den 10 februari 1918 återupptog tyskarna fientligheterna.
27
Lenin gav nu upp och accepterade de tyska kraven
28
Ryssland skrev den 3 mars 1918 under freden i
Brest-Litovsk
, som innebar att Ryssland erkände Tysklands krav på självständighet för
Finland
Polen
och
Ukraina
29
Vidare blev Ryssland tvunget att avstå kontrollen i
Baltikum
27
30
Utrensningar och attentat
redigera
redigera wikitext
Propagandaaffisch med texten “Kamrat Lenin städar bort det onda ur världen”.
Omedelbart efter statskuppen lät Lenin upprätta en hemlig polis,
tjekan
, under ledning av
Felix Dzerzjinskij
som började rensa ut motståndare och döma dem till döden, kasta dem i fängelse eller förvisa dem till
Sibirien
. För detta krävdes inte att man gjort sig skyldig till något som stämplades som brott. Det räckte med att man var klassfiende. I januari 1918 undertecknade Lenin en
ukas
som innebar att den skadliga "ohyran" på landsbygden skulle utrotas.
Alexander Solzjenitsyn
har räknat upp vilka som innefattades i denna beteckning: tidigare medlemmar av byråden, husägare, läroverkslärare, präster, munkar och nunnor, pacifistiska tolstojaner osv.
31
neutralitet
ifrågasatt
Den 30 augusti 1918 blev Lenin, efter att ha talat vid ett möte, attackerad av den ryska socialisten
Fanny Kaplan
. När Lenin var på väg till sin bil blev han beskjuten med tre skott, av vilka ett träffade axeln och ett gick genom lungan. Lenin fördes till sin privata bostad i
Kreml
och vägrade att låta sig föras till sjukhus, eftersom han var rädd att fler lönnmördare väntade där. Läkare sammankallades, men man beslutade att det var alltför riskfyllt att försöka ta bort kulorna. Lenin tillfrisknade snart, men hälsan blev därefter allt sämre, och det anses troligt att händelsen bidrog till hans senare
slaganfall
Efter attentatet mot Lenin kom terrorn i
Sovjet
att bli mer systematisk. Mellan åren 1919 till 1920 ökade antalet inspärrade i arbetsläger och koncentrationsläger från 16
000 till 70
000 personer.
32
År 1918 skapas de första
koncentrationslägren
för att där hålla dem som
regimen
ansåg som sina fiender.
33
På initiativ av Lenin,
Trotskij
och
Dzerzjinskij
togs första stegen att återupprätta de så kallade "katorgas" som använts under
Tsarryssland
mot politiska fångar och brottslingar, där man dömdes till straffarbete. I Sovjetryssland benämnde man systemet
Gulag
Medan det i tsarens hemliga polis,
ochrana
, fanns 15
000 tjänstemän ingick i slutet av 1920 250
000 man i tjekans led. Under tsarväldets sista år utfärdades i medeltal 17 dödsdomar årligen; 1918–1919 rörde det sig om 1
000 människor per månad.
34
Redan i december 1917 hade den nya regeringen utpekat
kosackerna
som "klassfiender". I januari 1919 i en resolution hos bolsjevikernas centralkommitté talades det om att detta folkslag borde ”utrotas och likvideras till sista man”.
35
Kommunisterna lät rasera kosackernas samhällen, massavrättningar genomfördes och de överlevande sändes iväg.
35
Mellan början av första världskriget fram till slutet av Ryska inbördeskriget så ut av en befolkning på max tre miljoner kom 300
000 till 500
000 människor att dö, antingen i strid mot
Centralmakterna
eller i strid för de vita mot de röda under inbördeskriget eller som hämndaktioner av de röda.
35
I mars 1919 träffades Lenin och bolsjevikerna med revolutionära socialistledare från andra länder för att bilda den
Kommunistiska internationalen
Komintern
). Medlemmarna i Komintern skilde sig från den bredare internationella socialiströrelsen, och blev därefter kända som
kommunister
. I Ryssland bytte bolsjevikpartiet namn till
Allryska kommunistpartiet
, vilket senare blev
Sovjetunionens kommunistiska parti
Lenin under inbördeskriget
redigera
redigera wikitext
Samtidigt härjade det
ryska inbördeskriget
. Det kan ses som ett antal olika inbördeskrig, framkallat av det kaos som rådde, nationella strävanden i icke-ryska områden och de rödas hårdföra politik. Många politiska grupperingar och dess anhängare tog till vapen för att försvara eller störta det sovjetiska styret. Även om många mindre fraktioner deltog i inbördeskriget, var de två huvudfienderna
Röda armén
(kommunister) och
Vita armén
(sammanslutning av frivilliga och gamla kejserliga armén). Utländska stormakter som
Frankrike
Storbritannien
USA
och
Japan
ingrep också i kriget till stöd för Vita armén. 1920 besegrade den Röda armén slutligen den Vita armén och dess allierade. Att Vita armén utnyttjade hjälp från utlandet minskade stödet för dem.
Krig mot Polen
redigera
redigera wikitext
Under slutet av 1919 blev Lenin alltmer övertygad om att tiden var mogen att sprida revolutionen västerut, med våld om nödvändigt, främst inspirerad av framgångarna i inbördeskriget.
källa
behövs
Den 14 april uttalade sig Lenin i en tidningsintervju att eftersom
världsrevolutionen
uteblivit vill nu
kommunisterna
bygga socialismen i ett land, det vill säga sovjetstaten.
36
Det nyss självständiga
Polen
stod under starkt inflytande under den polske statsmannen
Józef Piłsudski
. Han ville bilda en
federation
mellan Polen,
Lettland
, västra
Ukraina
och andra central- och östeuropeiska stater ur ruinerna av de gamla imperierna efter
första världskriget
. Målet var att skapa en enhet som skulle kunna försvara sig mot angrepp från både Ryssland och Tyskland. När Polen började säkra sina östra territorier som annekterats av Ryssland under slutet av 1700-talet, samtidigt som den
tyska revolutionen
kom av sig, såg Lenin detta som sitt tillfälle att "utforska Europa med den Röda arméns bajonetter".
källa
behövs
Det
polsk-sovjetiska kriget
startade 1919. Med Röda armén hårt pressad i inbördeskriget nådde polackerna
Kiev
och
Minsk
1920. Sovjetarmén gick dock till motanfall och närmade sig snabbt
Warszawa
. Lenin såg Polen som den bro som Röda armén behövde korsa för att länka den ryska revolutionen till kommunisterna i den tyska revolutionen och för att bistå andra kommuniströrelser i Västeuropa.
källa
behövs
De planerna omintetgjordes dock när Röda armén led ett förkrossande nederlag i
slaget om Warszawa
. Fredsfördraget med Polen slöts i
Riga
den 18 mars 1921.
Efter krigen
redigera
redigera wikitext
Efter de långa och svåra krigsåren låg nu stora delar av Ryssland i ruiner. Hungersnöden var stor under åren 1921–22 då 4–5 miljoner människor svalt ihjäl i sovjetstaten.
37
På partikongressen i mars 1921 efter
Kronstadt
-matrosernas andra uppror rådde delade meningar om orsaken till de ekonomiska problemen. Den
krigskommunistiska
politiken hade inte fungerat, och motståndet främst bland bönderna, men även bland arbetare på grund av livsmedelsbristen hade lett till våldsamma uppror. De flesta ville bygga ut det penningslösa samhället, men Lenin drev en annan linje och lyckades få majoriteten med sig. Krigsekonomin ersattes nu av en viss ekonomisk liberalisering –
NEP
38
Lenin omvärderade nu sin syn på krigskommunismen med orden
"Staten och partiet måste lära sig handla"
39
De sista åren av sjukdom
redigera
redigera wikitext
Det här avsnittet
behöver
källhänvisningar
för att kunna
verifieras
(2023-12)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (
gärna som fotnoter
). Uppgifter utan källhänvisning kan
ifrågasättas
och tas bort utan att det behöver diskuteras på
diskussionssidan
En av de sista bilderna på Lenin.
Lenin var trött och utarbetad och klagade allt oftare på
sömnlöshet
och
huvudvärk
. Han bad flera gånger om ledigt. En natt i maj 1922 insjuknade Lenin med illamående och
kräkningar
. Man misstänkte först att en
fiskrätt
han ätit dagen innan hade varit dålig. Då hans
läkare
anlände märkte han att Lenin sluddrade något. Han hade också fått en lätt
förlamning
i den högra kroppshalvan. Läkarna konstaterade ett lindrigt
slaganfall
. Lenin for till
Gorki
söder om Moskva, där han tillbringade fyra månader vid sin
datja
. Han hade ordinerats att helt avstå från arbete och politik, vilket tvingade honom till en helt ny livsföring. Gradvis, om än ofrivilligt, gled han ifrån arbetet.
Förfalskad propagandabild för
Josef Stalin
föreställande honom som besöker Lenin vid Lenins
datja
Gorki
1922.
40
Den 23 december 1922 kallade Lenin till sig en av sina maskinskriverskor, och började diktera sitt politiska
testamente
På grund av Lenins hälsotillstånd hade
Josef Stalin
lämnat sina befattningar inom sovjetregeringen för att överta posten som partiets
generalsekreterare
. "Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt" skrev Lenin till
kongressen
"och jag är inte säker på att han alltid kommer att tillräckligt varsamt kunna utnyttja denna makt". Lenin hade under sina sista år ett antal allvarliga konflikter med Stalin. Stalin hade fått reda på Lenins ställningstagande om Stalin och lät sitt raseri gå ut över
Krupskaja
genom telefon. Lenin hade fått kännedom om Stalins utskällning och krävde en ursäkt, annars skulle han bryta förbindelserna med Stalin. Den 4 januari skrev Lenin ett brev till kongressen där han föreslog att Stalin om möjligt skulle avsättas.
Lenin blev allt sjukare, hans kapacitet begränsades och han kunde bara läsa med hjälp av ett stöd. Den 6 mars 1923 dikterade Lenin sitt sista brev. Den 9 mars drabbades han av ett tredje slaganfall som gjorde att han tappade talförmågan.
Men när Lenin senare flyttade till Gorki, tillfrisknade han snabbt. I juli började han kunna ta sig fram med stapplande steg, i augusti började han återfå talförmågan och i september kunde han gå nedför en
trappa
. Trots offentliga försäkringar om att Lenin kunde botas, var hans situation ohjälplig. Det var en långt gången
skleros
förtydliga
som stängde blodtillförseln till
hjärnan
. Den 21 januari 1924 klockan 18, steg Lenins temperatur hastigt. Han drabbades av en svår attack av sjukdomen, fick häftiga muskelspasmer i hela kroppen och förlorade medvetandet. Han dog klockan 18.50.
Den 23 januari fördes Lenins kropp med specialtåg till Moskva. Den öppna kistan ställdes i Sovjeternas hus. I fyra dagar köade hundratusentals människor för att defilera förbi den öppna kistan. Trots att Lenin själv uttalat motstånd till att upprätta några som helst
monument
eller
statyer
över honom bevarades alltså Lenins kropp samtidigt som det upprestes monument till hans minne i många sovjetiska städer. Hans kropp är bevarad på
Leninmausoleet
på
Röda torget
Moskva
Eftermäle
redigera
redigera wikitext
Det finns olika sätt att se på Lenins gärning beroende på vilket perspektiv man intar.
Nationalencyklopedin
(1995) talar om skiftande synsätt som –
ledstjärnan för en framtid utan förtryck och materiell nöd
till
hans insatser som själva grunden för alla
totalitarismens
fasor.
41
Oavsett vilken syn man har på Lenin är de flesta överens om att Lenins liv och gärning var av avgörande betydelse för världshistorien.
41
Staden
Petrograd
(numera
Sankt Petersburg
) omdöptes efter Lenins död till
Leningrad
42
Asteroiden
852 Wladilena
är uppkallad efter honom.
43
Leninpriset
har varit aktuellt från 1925 i Sovjetunionen (1939–56 kallat Stalinpriset). Från 1949 utdelades ett globalt fredspris vid namn Leninfredspriset.
44
Bibliografi
redigera
redigera wikitext
(1899)
Kapitalismens utveckling i Ryssland
1902
Vad bör göras?
(även kallad
Varmed skall man börja?
1904
Ett steg framåt, två steg tillbaka
Krisen i vårt parti
1909
Materialismen och empiriokriticismen
1916
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
1917
Staten och revolutionen
Revolutionen och staten
1918
Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky
1919
Det stora initiativet
(svensk översättning 1926
1920
Radikalismen – kommunismens barnsjukdom
Samlingar
redigera
redigera wikitext
1956
Valda verk i två band
1965
Om religionen
1971
Om kvinnans frigörelse
1977
Om nationernas självbestämmanderätt
1977
Om ungdomen
1978
Om kaderskolning
1983
Om partiet och fackföreningarna
Litteratur om Lenin
redigera
redigera wikitext
Lindgren, Stefan
(1999).
Lenin
. Fischer & Co.
ISBN 91-7054-875-7
Kolakowski, Leszek
and Falla, P. S.
(2005).
Main Currents of Marxism
. W. W. Norton & Company.
ISBN 0-393-06054-3
Payne, Robert
(1964, 2000).
The Life and Death of Lenin
ISBN 978-0-671-41640-9
Pipes, Richard
(1999).
The Unknown Lenin: From the Secret Archive
. Yale University Press.
ISBN 0-300-07662-2
Service, Robert
(2000).
Lenin: A biography
. Basingstoke.
ISBN 978-0-330-49139-6
Trotsky, Leon
(1971).
On Lenin: Notes Towards a Biography
. Harrap Publishing.
ISBN 0-245-50302-1
Volkogonov, Dmitri
(2006).
Lenin: A New Biography
. Free Press.
ISBN 0-02-933435-7
Carrère d'Encausse, Hélène
(2008).
Lenin
. Ersatz.
ISBN 978-91-88858-34-4
Se även
redigera
redigera wikitext
Artiklar om
socialism
Marxism
Kommunism
Reformism
Socialdemokrati
Mera
Centrala begrepp
Arbetarklass
Fackförening
Folkrepublik
Jämlikhet
Klasskamp
Planekonomi
Produktionssätt
Proletariat
Realsocialism
Reformer
Revolution
Solidaritet
Portalfigurer
Robert Owen
Karl Marx
Friedrich Engels
Eduard Bernstein
Vladimir Lenin
Lev Trotskij
Rosa Luxemburg
Josef Stalin
Mao Zedong
Organisationer
Socialistiska partier i Sverige
Socialistiska partier i världen
Socialistiska internationaler
Denna tabell:
visa
redigera
Lenins hängningsorder
Referenser
redigera
redigera wikitext
Kommentarer
redigera
redigera wikitext
ryska
Влади́мир Ильи́ч Ле́нин
ryska
Влади́мир Ильи́ч Улья́нов
Detta var
inte
den ryska
riksduman
, som upplösts redan september 1917,
24
utan en ny lagstiftande församling –
Allryska konstituerande församlingen
(Всероссийское Учредительное собрание,
Vserossijskoje Utjreditelnoje sobranie
) – som utsetts genom allmänna val under november 1917.
Noter
redigera
redigera wikitext
"Ekonomisk historia – Ryssland och Sovjet" Sidan 373–384ff
”Constitution of the People's Republic of China”
english.www.gov.cn
Läst 13 februari 2026
Clara Zetkin
(1 januari 1920).
”Lenin on the Women’s Question”
(på brittisk engelska).
In Defence of Marxism
Läst 13 februari 2026
Anders Carlsson.
”Sovjetunionen 100 år – En nutidshistoria med hjälp av Putin”
Proletären
Läst 13 februari 2026
Kort, Michael
(2010)
(på engelska).
The Soviet Colossus: history and aftermath
(7th ed.). Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe.
Libris
12279122
ISBN 0-7656-2386-2
"Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 7, avsnitt Sovjet
Stefan Lindgren, "Statlig historieskrivning om Sovjet", Ryska Posten 25 mars 2008
Max Jakobson
Våldets århundrade
, s. 66. Stockholm 2001, Atlantis.
Stefan Lindgren
Lenin
. sida. 15. Stockholm, 1999 Fischer & co.
Jakobson 2001, s. 69f.
Lindgren 1999, s. 31–35
Se Hans Björkegren,
Ryska posten
: De ryska revolutionärerna i Norden 1906–1917
, Stockholm, Bonnier Fakta, 1985, Michael Pearson,
Det plomberade tåget
, Stockholm 1977 och Alexander Solszjenitsyn,
Lenin i Zürich
, Stockholm, W&W 1976
Hundra år sedan Lenin åt smörgåsbord på Savoy
”Lenin 1870-1924”
. Malmö Kommun. Arkiverad från
originalet
den 23 mars 2017
Läst 27 februari 2019
Stefan Lindgren
Lenin
(1999) s. 104.
Gustaf V och hans tid 1907–1918
Erik Lindorm
1979
ISBN 91-46-13376-3
s. 430
Palmstierna i andra delen av sina memoarer. Här citerat ur Lenin och den nordiska arbetarrörelsen av Gustav Johansson, sid. 51.
"Atlas över mänsklighetens historia Bonnier/Fakta" sidan 250
Björkegren,
Ryska posten
, 1985; Pearson,
Det plomberade tåget
, 1977 s. 220–24
Bra böckers världshistoria
, band 14, s. 43–44
Pearson,
Det plomberade tåget
, 1977 s. 250ff
"Bonniers – Krönika över 20:e århundradet" sidan 218 avsnittet Bolsjevikisk statskupp i Ryssland
Bra böckers världshistoria
, band 13 s. 45.
"duma".
NE.se. Läst 4 oktober 2013.
"Bonniers – Krönika över 20:e århundradet" sidan 224 avsnittet Bolsjevikerna upplöser Duman
Bra böckers världshistoria
, band 13 s. 46.
"Tidens Världshistoria" sidan 131, avsnittet första världskriget/krigsslutet
"Forums – När hände vad?" sida 344 år 1918
"Bonniers – Krönika över 20:e århundradet" sidan 225 avsnittet Fred äntligen sluten med Sovjet
"Bonniers – Krönika över 20:e århundradet" sidan 218 avsnittet Fred äntligen sluten med Sovjet
Jakobson 2001, s. 78.
"Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 11, 12 och 23, avsnitt Sovjet
"Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 12, avsnitt Sovjet
Jakobson 2001, s. 79.
"Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 11 avsnitt utrotning av kosackerna
"Bonniers – Krönika över 20:e århundradet" sidan 245 avsnittet Lenin: Tiden ännu inte mogen för världsrevolution
"Bra böckers världshistoria". band 13, Från krig till krig. 1982. sidan 83
ISBN 91-86102-95-8
"Bra böckers världshistoria". band 13, Från krig till krig. 1982. sidan 84
ISBN 91-86102-95-8
"Ekonomisk historia – Ryssland och Sovjet" Sidan 383
Gilbert, Felix; Large, David Clay
(2008)
(på engelska).
The End of the European Era: 1890 to the Present
(6th). New York City: W. W. Norton & Company. Sid.
213.
ISBN 978-0393930405
Nationalencyklopedin: "Tolfte bandet", 1995 Uppslagsordet "Lenin" sidan 214, 215
"Vad varje svensk bör veta, Bonnier/Alba" uppslagsordet Sankt Petersburg sidan 176
Schmadel, Lutz D.
(2003).
Dictionary of Minor Planet Names – (852) Wladilena
. Springer Berlin Heidelberg. sid.
78.
ISBN 978-3-540-29925-7
Läst 19 mars 2024
Prismas Nya Uppslagsbok – uppslagsordet Leninpriset sidan 419
Tryckta källor
redigera
redigera wikitext
Pierre Vidal-Naquet
: "Atlas över mänsklighetens historia Bonnier/Fakta" Eskilstuna 1991.
ISBN 91-34-51102-4
Hirsh, Jr. Örnberg, Kett med flera: "
Vad varje svensk bör veta
, Bonnier/Alba" Borås 1995.
ISBN 91-34-51725-1
Poulsen, Henning: "Bra böckers världshistoria". Bokförlaget
Bra Böcker
, band 13, Från krig till krig. 1982.
ISBN 91-86102-95-8
Pedersen Kai: "Forums – När hände vad?". Stockholm, 1983
ISBN 91-37-08214-0
Kinder H, Hilgemann W: "Tidens Världshistoria". Stockholm, 1987
ISBN 91-550-3319-9
Söderberg Margareta m.fl., "Bonniers – Krönika över 20:e århundradet" Stockholm, 1988.
ISBN 91-34-50930-5
Alm Martin m.fl., "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" Stockholm, 2008.
ISBN 978-91-977117-5-3
Bladh Mats: "Ekonomisk historia – Studentlitteratur" Lund, Sverige 1995. tryckt år 2000
ISBN 91-44-47241-2
Torbacke Jarl, Bjöl Erling: "Bonniers – Världshistoria band 16 – Den stora katastrofen" Otava, Finland 1986.
ISBN 91-34-50105-3
Prismas Nya Uppslagsbok,
Bokförlaget Prisma
ISBN 91-518-2823-5
, Otava Finland 1995.
Lilla Focus
, Lexikon i fickformat, Stockholm
Nationalencyklopedin
: "Artonde bandet", 1995.
ISBN 91-7024-619-X
Stefan Lindgren
Lenin
. Stockholm, 1999 Fischer & co.
ISBN 91-7054-875-7
Externa länkar
redigera
redigera wikitext
Wikiquote har citat av eller om
Vladimir Lenin
Citat
Wikimedia Commons har media som rör
Vladimir Lenin
Bilder & media
Lenin Internet Archive
– en omfattande sida med Lenins skrifter, biografi och fotografier.
N. K. Krupskaya's Reminiscences of Lenin
N. K. Krupskayas minnen av Lenin
Impressions of Soviet Russia – av John Dewey
hämtat från the
Wayback Machine
(arkiverat 30 augusti 2004).
Biografi från Spartacus Educational
Vladimir Lenin
Libris
Företrädare:
Första ämbetsinnehavaren
Sovjetunionens
ledare
1917–1924
Efterträdare:
Josef Stalin
Företrädare:
Aleksandr Kerenskij
premiärminister i den provisoriska regeringen
Ordförande i folkkommissariernas råd
1917–1924
Efterträdare:
Aleksej Rykov
Marxism
Litterära verk
Ekonomisk-filosofiska manuskript
Den tyska ideologin
Teser om Feuerbach
Kommunistiska manifestet
Louis Bonapartes adertonde brumaire
Grundrisse
Kapitalet
Karl Marx (1818-1883) och Friedrich Engels (1820-1895)
Sociologi
och
antropologi
Alienation
Bourgeoisie
Exploatering
Ideologi
Kommunism
Proletariat
Reifikation
Socialism
Varufetischism
Klassmedvetande
Varuform
Marxistisk ekonomikritik
Arbetskraft
Produktionsförhållanden
Produktionsmedel
Produktionssätt
Produktivkrafter
Mervärde
Förvärvsarbete
Värdeform
Varuform
Historia
Klasskamp
Proletariatets diktatur
Proletär internationalism
Filosofi
Historisk materialism
Materialistisk dialektik
Analytisk marxism
Austro-marxism
Autonomism
Marxistisk feminism
Frihetlig marxism
Strukturalistisk marxism
Marxistiska teoretiker
Karl Marx
Friedrich Engels
Karl Kautsky
Georgij Plechanov
Rosa Luxemburg
Anton Pannekoek
Vladimir Lenin
Lev Trotskij
Antonio Gramsci
György Lukács
Erich Fromm
Ernst Bloch
Louis Althusser
István Mészáros
David Harvey
Antonio Negri
Karl Korsch
Marxistisk teori
Projekt Arbetarrörelsen
Politisk filosofi
Termer
Auktoritet
Egendom
Elit
Emancipation
Folk
Fred
Frihet
Hegemoni
Hierarki
Krig
Lag
Legitimitet
Lydnad
Makt
Monopol
Nation
Plikt
Pluralism
Propaganda
Regering
Revolution
Rättigheter
Rättvisa
Samhälle
Samhällskontrakt
Stat
Suveränitet
Utopi
Statsskick
Aristokrati
Autokrati
Byråkrati
Diktatur
Demokrati
Gerontokrati
Meritokrati
Monarki
Oligarki
Plutokrati
Teknokrati
Teokrati
Ideologier
Agrarianism
Anarkism
Ekologism
Fascism
Feminism
Feodalism
Islamism
Kapitalism
Kolonialism
Kommunism
Kommunitarism
Konfucianism
Konservatism
Korporativism
Kristdemokrati
Liberalism
Libertarianism
Marxism
Monarkism
Multikulturalism
Nationalism
Nazism
Republikanism
Socialdarwinism
Socialdemokrati
Socialism
Tredje vägen
Teorier
Bellum omnium contra omnes
Civilisationernas kamp
Familjen som statsmodell
Folkhemmet
Kungadömet av Guds nåde
Majoritetsförtryck
Maktdelning
Maktbalans
Nattväktarstat
Naturrätt
Naturtillstånd
Negativa och positiva rättigheter
Noblesse oblige
Okunnighetens slöja
Organismtanken
Overton-fönstret
Samhällskontrakt
Statolatri
Triangulering
Vågmästare
Våldsmonopol
Ädel lögn
Öppet samhälle
Filosofer
Antiken
Aristoteles
Chanakya
Cicero
Han Feizi
Konfucius
Mencius
Mozi
Platon
Shang
Sun Zi
Thukydides
Xenofon
Medeltiden
Al Farabi
Aquino
Averroës
Bruni
Dante
Gelasius
Ghazali
Ibn Khaldun
Muhammed
Ockham
Tidigmodern tid
Boétie
Bodin
Bossuet
Calvin
Grotius
Hobbes
Locke
Luther
Machiavelli
Milton
More
Pufendorf
Spinoza
Suárez
17- och 18-
hundratalen
Bakunin
Bastiat
Bentham
Burke
Carlyle
Comte
Condorcet
Constant
Engels
Fichte
Fourier
Franklin
Godwin
Hegel
Herder
Hume
Iqbal
Jefferson
Kant
Le Bon
Maistre
Marx
Mill
Montesquieu
Nietzsche
Owen
Paine
Renan
Rousseau
Saint-Simon
Smith
Spencer
de Staël
Stirner
Taine
Thoreau
Tocqueville
Voltaire
19- och 20-
hundratalen
Agamben
Ambedkar
Arendt
Aron
Benoist
Berlin
Bernstein
Chomsky
Du Bois
Dugin
Evola
Foucault
Fromm
Fukuyama
Gentile
Gramsci
Guénon
Habermas
Hayek
Hoppe
Huntington
Kirk
Kropotkin
Lenin
Luxemburg
Mansfield
Mao
Marcuse
Maurras
Mises
Negri
Nozick
Nussbaum
Oakeshott
Ortega
Pareto
Popper
Qutb
Rand
Rawls
Röpke
Rothbard
Schmitt
Scruton
Sorel
Spengler
Strauss
Sun
Voegelin
Weber
Verk
Staten
(ca 375 f.Kr.)
Politiken
(ca 350 f.Kr.)
Fursten
(1532)
Leviathan
(1651)
Om lagarnas anda
(1748)
Om samhällsfördraget
(1762)
Reflektioner om franska revolutionen
(1790)
Rättsfilosofins grunddrag
(1820)
Kommunistiska manifestet
(1848)
Om friheten
(1859)
Massornas uppror
(1929)
Vägen till träldom
(1944)
Det öppna samhället och dess fiender
(1945)
En teori om rättvisa
(1971)
Se även
Auktoritarianism
De politiska idéernas historia
Egalitarism
Ekonomikritik
Elitism
Elitteori
GAL–TAN
Politiskt spektrum
Vänster
Mitt
Höger
) •
Rättsfilosofi
Rättsvetenskap
Separatism
Statism
Totalitarism
Kategori:Politisk filosofi
Auktoritetsdata
WorldCat
VIAF
7393146
LCCN
n80067085
ISNI
0000 0001 2098 8915
GND
118640402
Libris XL
86lnph8s2bkzgxz
Katalogiserade verk.
Andra katalogiserade bidrag.
SUDOC
026983184
BNF
cb11912439p
(data)
BIBSYS
90066588
ULAN
500321338
HDS
028375
NLA
35300014
NDL
00447347
NCL
002267873
NKC
jn19981001737
ICCU
CFIV057903
RLS
000083509
BNE
XX1124861
CiNii
DA00160222
Kulturnav
f3a4aa26-e8d1-4d07-967c-a0d47392a17f
CANTIC
a10444063
Alvin
alvin-person:27307
Hämtad från ”
Kategorier
Sovjetiska politiker
Ryska kommunister
Bolsjeviker
Ryska marxistiska teoretiker
Gammalbolsjeviker
Alumner från Sankt Petersburgs universitet
Kazanuniversitetet
Personer under ryska revolutionen
Personer från Simbirsk
Födda 1870
Avlidna 1924
Män
Ryska marxister
Dolda kategorier:
Artiklar med text på ryska
Sidor som använder Phonos
Alla artiklar som behöver källor
Alla artiklar som behöver enstaka källor
Artiklar som behöver enstaka källor 2023-12
POV-samtliga
POV 2023-12
Artiklar som behöver enstaka källor 2009-10
Artiklar som behöver källor 2023-12
Alla artiklar märkta med mallen källor
Wikipedia:Projekt översätta källmallar
Artiklar som behöver förtydligas 2014-04
Artiklar som behöver förtydligas-samtliga
Wikipediaartiklar med identifierare från VIAF
Wikipediaartiklar med identifierare från LCCN
Wikipediaartiklar med identifierare från ISNI
Wikipediaartiklar med identifierare från GND
Wikipediaartiklar med identifierare från LibrisXL
Wikipediaartiklar med identifierare från BNF
Wikipediaartiklar med identifierare från BIBSYS
Wikipediaartiklar med identifierare från ULAN
Wikipediaartiklar med identifierare från NLA
Wikipediaartiklar med identifierare från BNE
Wikipediaartiklar med identifierare från kulturnav
Wikipediaartiklar med identifierare från CANTIC
Wikipediaartiklar med identifierare från Alvin
Wikipedia:Basartiklar
Wikipedia:Projekt neutralitet
Vladimir Lenin
Nytt ämne